Rörelser i tiden...

Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


Eldsjälar...

Vi, min sambo och jag sedan 30 år, är av en lustig sort
som inte åker utomlands på somrarna; som hålls här hemmavid, och reser ut på dagsetapper; gärna till samma ställen varje år. Igår åkte åt vi västnordväst, mot Mariefred, men inte ända fram; vi åkte på gamla E3:an, ja det vill säga vi åkte förbi Scaniarinken och ut på motorvägen (E20)till avtagsvägen till Nykvarn och förbi Turinge kyrka på gamla vägen.

När vi passerade Västra Kumla påmindes jag av att jag lovat bort en film till den unga dam som köpte Biggans första föl.

Biggan var ett nordsvenskt sto som vi köpte av Löppsjötorparn, Erik Andersson, som spelade dansmusik med sina söner under detta namn. Jag minns att han och hans pågar spelade i Stockholm på Munchenbryggeriet, där förresten Kristina och jag var och dansade Snoa på en danskurs som vi var med i; 600 dansare snodde runt på ett stort golv.

Nåväl Biggan fick tre föl, varav det första var ett stoföl som vi döpte till Carmenzita. Henne sålde vi till Bosse och Elsey Wall som bor i Hölö på ett hemman som heter Sjövreten. De hade henne några år och körde in henne hemma. En gång körde vi henne med vagnen till Slota, där Lillemor och Karl-Axel Hansson bor på sin gård. Biggans andra föl gick nämligen dit till dem, och jag vet att Pierina, som andra fölet hette, fick ett eget stoföl. Hanssons köpte åtminstonde ytterligare ett nordsvenskt föl, vill jag minnas. Jag var där och filmade.

En gång för länge sedan, det måste ha varit på 80-talet åkte vi, Karl-Axel och jag och Ullängarn till hingstuppfödningsanstalten utanför Östersund. Det var Föreningen Nordsvenska hästen som arrangerade en resa upp till Wången. Vi åkte tåg från Katrineholm som gick på natten, och du kan tro att där diskuterades under resans gång om det skulle vara nordsvenskt eller ardenner; eller rent av en modifierad, lite lättare, nordsvensk häst för ridskolorna. För trav fanns ju redan en mall. Den häst jag kommer ihåg under vistelsen på Wången, var en nordsvensk travare som hette Spilltagubben; vilken underbar syn då han liksom flög uppför backen efter ett lopp på sjön.

Biggan fick ytterligare ett föl, en hingst. Honom hade jag med mig då jag flyttade från mitt hus och stall, samt hagarna jag byggt. Jag skilde mig och kom tillbaka till min barndomsstad, Södertälje, och hamnade i Brunnsäng. Först fick han vara hos Carapis får i Ragnhildsborg, och där blev han kastrerad i hagen intill Mälaren. Sedan kom vi till Lilla Ritorp där han fick andra kompisar.

Rudolf var hans namn, och en av Rudolfs kompisar hette Taffsnäs Läppe, som vi stallade in som häst nummer ett på Bergtorp, ett ställe som en gång låg under Viksberg.

På Bergtorp växte vår bildade förening, Tälje skog och Ungdom, sakta till sig och blev under Veronica Andersson/Öbergs ledning en riktig ridskola som fortfarande är livaktig.

Nåväl vi var på väg mot Mariefred och åkte förbi Västra Kumla, där Carmenzita var uppstallad en tid. Bosse och Elsy och jag åkte dit och kameran hade jag med mig. Det hade jag jämt på den tiden, och så småningom blev det bland andra ett utkast
till en film som nog många väntar på att få se.

Vi åkte förbi avtagsvägen till Taxinge Näsby slott och fortsatte en bit till. Kvartingskylten passerades och så kom vi till Kvartinge gård där Torsten Björkman byggt upp en fantastisk rörelse. I gårdens två stora lador, som står i vinkel,har Torsten skapat en utsökt atmosfär, där gammal musik flödar över lokalerna, som ger en stämning som sitter i kroppen en bra stund sedan man lämnat hans antikvitetsaffär.

Där finns allting, från toppluvor till stora möbler. Han berättade att han hade haft en förkärlek till fåtöljer när han startade verksamheten vid 50 år ålder.

Från början fick han ta över sin fars firma som sysslade med rörmokeri. Hans far dog när han var 20 år. Snart var det en stor firma med 100 anställda, och han som alls inte var någon ingenjör med teknisk förmåga.

- Men så blev det en ekonomisk kris i världen. Det började i Asien, sa Torsten, och vi som hade gjort upp om stora åtaganden med bestämda priser; vi blev panka och måste sälja till en större firma. Jag fick en slant över och ingen anställd blev avskedad så på det viset gick det bra, men jag som inte hade någon utbildning, visste inte vad jag skulle göra. Jag lämnade Sverige och for till Afrika där jag köpte upp en del varor som jag kunde sälja här hemma, och så var jag igång med en ny affär. Jag gjorde vindstädningar, och på det viset kunde jag sortera ut antika saker som var värda att samla på.

Jag vet att jag frågat honom för några år sedan hur man kan omsätta så mycket gammalt antikt, och då svarade han att mycket går till Tyskland, bland annat på stora långtradare.

Det här sista jag skrev måste tas med en nypa salt, eftersom mitt minne börjar bli sådär, men det låter ju logiskt.

Jag och Kristina har nu åkt till Torstens stora antikaffär och det jag är mest intresserad av är böcker, så när Kristina tittar på ting, söker jag dyrgripar bland böckerna.

En gång hittade jag en bok om hur Korrespondensinstitutet Hermods bildades. Grundaren hette Hermod. Det är nu så att jag själv plöjt igenom ca 400 Hermodsbrev en gång i tiden. Jag skulle ha sökt till KTH men ett barn kom i vägen, och så kom ännu ett, och ett husbygge, varför det aldrig blev någon lantmätare av mig. Däremot blev jag en mätningstekniker som bara flöt med i utveklingen. Det fanns massvis med jobb för en tekniker inom byggsektorn och jag blev utsättare i Järna kommun, och vid kommunsammanslagningen 1971 var jag anställd av Södertälje Kommun som mätningstekniker och gjorde mätningar för flygfotografering i hela kommunen fram till 1996.

På slutet drevs jag dock mot min dröm att hålla på med djur och människor, och så blev det en kompromiss som slutade med att jag övergav bådadera och började filma och skriva om ... människor!

Tillbaka till Torsten Björkman.

När vi kom in i den delen av ladan som förmodligen varit ladugård en gång i tiden, möttes vi av en ung dam med ansiktsdrag som mycket påminner om Torsten. Och mycket riktigt, det var hans sons dotter som nu arbetar i rörelsen. Precis då vi gick in genom dörren kände jag igen sonen, som gick ut. Jaha, tänkte jag, då har "ungdomarna" tagit över; och så är det kanske, jag vet inte, men efter att ha plockat åt mig några böcker som jag absolut "måste" ha; bland annat en poesibok av Carl Snoilsky. Så har jag då två poesiförfattare:

Nils Ferlin och Karl Snoilsky; förutom mig själv.

Men där skymtade jag något som gick som en skugga bortom närmaste bokhylla, var det inte den gamle ... i alla fall?

Jojomen, det var Torsten som fortfarande är still going strong. Jag gick i kapp honom och bad om några minuter, och eftersom kontoret var upptaget gick vi lite avsides och satte oss nära varandra för att kunna höra bra. Så började Torsten berätta; och under tiden letade hans barnbarn orolig efter honom, medan vi gamlingar svävade ut i nostalgi.


Får jag bjuda på en egen komposition där den sista strofen tillkom i eftermiddagssolen i Kristinas trädgård, som hon själv skapat med viss assistans från en viss poet, vilken alls inte är någon poet men skriver poesi i alla fall.

Här kommer en fläkt av Kristinas lustiga skapelse:
http://kristinaslustigatradgard.blogspot.com , och min egen komposition om livet.


LÅT OSS FÖRSTÅ ATT VI INTE KAN FATTA ALLT!

LÅT OSS PÅ NYTT ANA GUDARNAS VISHET!

LÅT OSS ANTA ATT VI BOR I EN SKÄRGÅRDSVIK!

LÅT OSS INTE GE UPP!

FÖRLÅT OSS!!!


Med detta perspektiv på livet, vill jag
förklara mig, sa MoffaFridolin.

Jag är ingen fysiker och ingen teolog men jag
är mycket nyfiken på livet och därmed också på
döden. Jag läser med förtjusning populärveten-
skapliga verk och jag är människa.

Jag har tagit del av fysikens heligaste formler
och konstanter och jag känner mig djupt berörd.
Inte för att jag fattar allt eller tror mig
någonsin förstå, men jag strävar uppåt efter
bästa förmåga. Jag samlar argument och jag
kommunicerar. Jag lever.

Rummet välver sig och griper tag i tiden.
Tiden, denna dolda kraft, som driver flödet
ständigt framåt uti svängande krumbukter
i harmonisk rörelse mot evigheten.

Rummet fylls av tid med tiden och till slut
får inte rummet rum och bryter formen till
en ny och rymligare rymd. Och nya former
skapas ständigt medan klockan går och går
och aldrig kommer fram.

Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra,
medan tanken överskrider det som tänkts av andra.
På min röda tråd är knappen trädd och utan den
så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina
händer tills tråden brister eller snurran vänder.

Innerst inne händer det som måste ske,
att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd
och höjd, gestaltar sig ännu som förr.
Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt
nya former allt som tiden lider, allt som
sol och måne vandrar värdigt över land och hav,
över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav.
Allt är ljuv musik.

Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och
dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla
myror är den andre lik. Ut i värden går hon för
sin närings skull, hem igen med hela famnen full.
Ser hon skogens rand och anar kosmos, ser hon
tingens inre kärna med sin lilla hjärna, ingen
vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död,
alla tarvar mat, den enes död den andres bröd,
allting är en näringssmet.

Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon
egen frihet eller går vi fram på smala stigar,
trampade från år till år utav nya individer
liknande desamma som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna inifrån, får vi
trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram
till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda
två, det finns alltid nya vägar man kan traska
på, men resans mål är alltid mull ändå.

I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten
lagas för vår resas färd. Där skydd för köld
och regn kan ges och ungar födas, där
lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld.
Impulser mäts som massan gånger farten. En enda
spark av någon mitt i baken, och genast ramlar
du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort
sekund och allt i rummet har fått fnatt, och
upp i fönstret hoppar husets katt, och välter
krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund.

Katten på råttan, och råttan på repet, impulserna
kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna
smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är
bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser
och rädslor och alla bär rackarens molande skam.



Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren
av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade,
slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på
glömskornas stig. Allting var skapat för mig.

Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland
i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank
och speglar mast och bord. Båten den driver med
vinden som krusar och leker i vatten och rår,
medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan
av jorden, där massan av urberg sin omdaning får.
Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas
mot sandstenens fuktade rand, medan tiden be-
vakas av tinget i urmakarns skickliga hand.
Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat
och örat har vant sig att se eller höra.
Varje dag har sin börda och lättast är det som
vi vant oss att göra.

Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen
en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och
själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på
vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som
slår mot min strand. Hela världen är fångad
i rörelsens upptäckta mönster, hela världen
är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får
pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas,
men vågen är lika ändå. Igår och idag är de
samma sorts vågor som vältrar sig fram, men
jag ser nu hur formen har ändrats till
spiraler i vågsvallets kam.

Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler
att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt
pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av
snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana,
och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler
de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess
vågor som jag skönjer i näckrosens damm.
Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart
börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in
för att stanna och vända tillbaka igen.


Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros
har sitt ödes roll, ingenstans är det synliga
givet, ty den rosens natur är ett såll.
Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar
kan spira sig in, för att värma och kyla och
nära minsta rum under taggbuskens skinn.

Allt är ett spel av frekvenser som drives av
tidvågen fram, till ett mönster som rör sig
stabilt liksom törnrosens stam. När en humla
bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta
att nektarns sötma bär grunden till rötter
som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat
slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att
se vad det lider att den tid som vår klocka ger,
är en tidsrymd bland många tider, det finns flera,
ja många fler.

En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens
spår där hon står, ändå blommar den blomman för
evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår. Det finns
ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå
förbliver den till liksom tiden som tickar och går.
Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar
däri bär atomen på samma mönster, den tar åt sig
av energi. Den tar och den ger beständigt, den
formar och omformar sig, elektronerna surrar
frenetiskt uti vårsolens kakafoni.

Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser
ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av
livskraft som söker en strand. Men under finns
under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus
som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt
söker ett hus.

Ljuset bär livet på jorden. Allt är av ljus i sig,
som söker sig ständigt mot mörkret, mörkret som
lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset,
ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form utav
ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare
bättre tid, ty för evig är kampen mot mörkret,
en inre strid i mig. Varje dag har sin egen
plåga, varje dag sin egen strid, men i tider
då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.

Hela världen vibrerar beständigt och det spirar
mot okänt mål. Varje liv är en svängel som pendlar
med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som
verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas
förevigt med ordning i kaos, i gudarnas namn.