I TidsPilens riktning...

Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


I TidsPilens riktning

Jag står där mitt över 18-meterslinjen med en fot på vardera sidan. Bågen håller jag i vänster hand med ett fast grepp om bågsträngen där pilens nock sitter centrerad invid märket som är en liten metallkula.

Höjer bågen med rak arm och vrider den lite åt höger så att pilen vilar i sitt rätta läge intill handtaget, kring vilket jag lätt håller mitt urgamla skjutvapen som lätt förmår skjuta iväg pilen mot den cirkelformade tavlan; målet för dagen.

Lasse, min gamla lekkamrat sedan pojkåren, har tillgång till bågskytteklubbens innomhusbana där det är svalt och skönt en sådan här dag. Han har ringt några gånger och frågat om jag vill komma och prova på bågskytte. Just nu är det nästan inga andra där. Själv brukar han och hans hjärtevän åka dit nästan varje dag. Jag ringde honom, och han ringde mig, och så blev det bestämt att jag skulle komma.

Först plockade jag några nästan färdiga bigaråer; bäst att passa på, i morgon är de kanske redan övermogna; så åkte jag iväg och lämnade min sambo sedan 30 år, hemma ensam med dammsugaren.

Jag skulle stå med fötterna parallellt på var sin sida om den rödmålade linjen, sa Lasse, min bästis på den tiden då vi lekte Robin Hood på Togges gård, som vi egentligen kallade Bosses gård, som inte fått sitt namn efter vår Bosse som bodde på vår gård, Gulagårn. Vi var nämligen fyra gossar som höll ihop i många år innan det kom tjejer med i spelet.

Från början hade vi en skatt gemensamt, och ett hemligt rum där vi kunde gömma oss undan. Om du inte säger något till någon ska jag förmäla var vår grotta fanns; för det var nämligen en fantomengrotta, med Fantomens egna tidningar som vi kunde läsa i lampans sken. Vi hade nämligen vanliga ficklampsbatterier, ledare, och lamphållare; små lampor som passar till ficklampor. Vidare hade vi släpat ner sängdynor som vi hittat någonstans, mm..

Ok, men du måste lova!

Nere i Linkans källare fanns ett utmärkt ställe under källartrappen där vi fick plats tre, kanske fyra killar; en gång, till och med Linkan och jag och två flickor i vår klass; det måste ha varit i andra, för efter den gången vågade inga tjejer komma in på vår gård och leka; nja det skulle vara Kerstin då, för hon var en reko tjej som inte bangade för någonting, men det har jag berättat tidigare; jag menar på den tiden då Linkan och jag ännu inte blivit kompis med Bosse, och vi höll i honom bakom Pisshuset så att Kerstin fick slå honom.

Mobbing på 50-talet...?

Det är mycket man kommer att tänka på då man står så här stadigt med en röd linje mellan benen och höjer bågen med rak arm tills högerhanden (som spänner strängen med sitt märke och pilen vilande mellan bågen och nämnda sträng, på nersidan om märket), behagar släppa taget, varvid fjädrarna på pilens bakre ände elegant håller densamma i balans..

Med tanke på Togges gård med en jättestor björk längst uppe vid planket till nästa tomt, var det bara Lasse och jag som hade riktiga svärd. Lasses var gjord av en skida, och därför omöjlig att slå sönder med något annat svärd, gjort av vanliga pinnar, och mitt svärd var gjort av en gammal hockeyklubba.

Däremot var Lasses svärd inte gjort för att finnas till hands i evighet, ty i rännstensbrunnen utanför Konsumbutiken på Dalgatan, där gick det till slut ner mellan gallren, och kom aldrig mera upp. Men lika bra var det för snart hade vi sett en ny matinéfilm, och så var det dags för nya äventyr.

Nämnas kan att den stora björken var en flyktväg för Linkan och mig, ingen annan.

Gordon hade en kusin från Skåne en sommar. Han var lite dryg, om man säger så. När vi lekte Rymmare och fasttagare lyckades han med mycken möda komma upp på den första tjocka grenen, men när han skulle vidare var det tji, eftersom det var ett stort avstånd mellan första och andra grenen, varför det tarvades en elitgymnasts smidighet för att komma vidare upp till toppen där vi satt. Därifrån hade vi utsikt till Järnvägsbron.

När det gällde andra bedrifter kan jag tala om att Linkan och jag hoppade från första grenen och ner på marken en annan gång, och orsaken var ett tillfälligt besök av en flickbekant som jag träffade på Gillbergsviks sommarläger, som Barnens Dag anordnade. Vi skulle naturligtvis göra oss till för tösen, men den som en dag fångade in henne för gott var vår kompis Lasse, som sedan gifte sig med henne. Hennes namn var Maud, och hennes brorsa hetter Ulf, och han är idag en mycket god vän med Togge; Uffe, han spelar fiol och målar tavlor.

Jag minns att vi hade ett litterärt verk i vår skattkista, som innehöll nämnda bok, samt diverse serietidningar; jodå vi hade liksom ett bibliotek i vår hemliga förening, som förresten var fröet till en ofentlig sammanslutning som vi kallade: Fantomens I K, med egen kassabok och till slut en dyrgrip som förmodligen kommer att bli ett kommunalt dokument. Jag talar om Fantomenfilmen som vi spelade in 1954 och redigerades 1993 när Linkan, Bosse Lasse och jag, samt Togge, fyllde 50 år. Ja då var vi redan 5 män i vår bästa ålder, och det var till Lasses femtioårsdag som vi skapade ett nytt dokument av det gamla dokumentet. Och det var då vi kom på att även Togge måste vara med i gänget.

Lasse är en bra instruktör, och han uppmuntrade mig hela tiden. Först började vi helt nära tavlan, och det ska du inte tro, sa Lasse, att det är så mycket lättare. Och det var det inte heller. Pilarna satt spridda runt tavlan på den kvadratiska skärmen. Hugaligen, det här kommer aldrig att gå, dessutom var jag mycket darrig på grund av medicinering.

Men hur det var, när min utmärkta instrukör fått rätta till vissa fel; "då gick det mycket bättre". Jag skulle inte blunda med ena ögat, utan titta med båda, sa han bland annat. Dessutom skulle jag stå riktigt, ty en enda liten vridning i sidled kan göra mycket vid tavlan, och ju längre bort man står desto känsligare är det. Det sista kan jag väl förstå eftersom jag är en gammal kartläggare som siktat mot objekt långt borta; från ett berg till ett annat, där det fanns ett objekt, vilket i lantmäterikretsar kallas triangelpunkt. Dessa var utgångspunkter i kartan förr i tiden, nu använder man GPS från sateliter.

Pilen viner genom luften, och tyvärr är jag inte riktigt fokuserad. Mina tankar styrs mot helt andra mål.

Den där boken vi hade i vår skattkista hette: De fyra fjädrarna, alltså så många som vi var i vårt pionjärgäng. Jag läste boken, ja alla läste vi boken som handlar om en sommar när fyra pojkar leker indianer. Jag minns inte exakt, men jag kommer ihåg att boken influerade våra lekar; kanske är det just dessa lekar som påverkade oss så mycket att allt det jag gör nu, tillsammans med min barndomsvän, känns bekant på något sätt, och med rätta instruktionerna lyckades jag faktiskt sätta en pil mitt i prick från 18-meterslinjen.

Nu har vi bestämt att samla grabbarna, 5 stycken, vid Bågskytteklubbens paviljong, där jag kan ta upp kampen med Linkan igen, vilken alltid var min värsta konkurrent när det gällde fysiska övningar. Åja, Bosse också när vi kom lite längre fram i tiden; men det är en annan historia.

Alla har vi vandrat åt olika håll, men vi har nästan samma bakgrund. Lekarna på Gulagårn, Toggesgård och ungdomsgården, där vi kom in och skapade musik som vi till och med presenterade på Nalen en kväll, då Bosse och jag släpade på varsin kontrabas på tåget. Och kan du tänka dig:

- Burken var där! han som rockade på dragspel. Jag har hört sägas att han gick bort för några veckor sedan, men vårt gäng lever vidare och TidsPilen vaggar lite hit och dit i luften, men är ännu på väg mot sitt slutgiltiga mål...