tisdag 5 juli 2011

Det går en dag i sänder...

AteljéLivingRoom
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se


Tankar medan jag väntar...

Vi tar det från början!
Jag skulle träffa min vän, Sven Engblom 84, pensionär sedan många år, men med en strålande fysik. Simmar många längder flera gånger i veckan, och cycklar på sommaren dit han ska, om han inte tar bussen. Bilen har ungarna fått.

Jag har varit dålig från och till, och därför har det känts tungt att motionera, även om jag vet att det är viktigt för hälsan. Men när det skaver i höften och blodtrycksmedicinen hämmar hjärtat (betablockerare), då är det ingen höjdare att motionera. Det klart en del motion får man då man "springer" i trappor, och det gör jag ganska många gånger på en dag, eftersom jag har mitt arbetsrum på nedre botten.
I min ålder är det lite knalt med närminnet, därför är det alltid något man skulle ta med sig upp eller ner, och så får man ta trapporna igen.

För ett drygt år sedan skulle jag cyckla hem till Sven och filosofera; vi gör det en gång i månaden, utom på sommaren.
Prick klockan 14:00 brukar jag vara där, och nu var jag lite försenad av naturliga skäl; jag orkade inte trampa längre, var helslut i hela kroppen och kände att jag måste sätta mig på någon parkbänk och återhämta krafterna.

Det var bara det att det inte fanns någon parkbänk, bara släta marken, och jag ville inte göra mig sjukare än jag var; eller var jag så sjuk som det verkade.

Jag hade valt den planaste vägen. Från bron ( jag bor ju på östra sidan kanalen) och upp till Dalparken där vägen går mot
Ronna och Lina; själv skulle jag till Geneta. När jag kom till Bårsta idrottsplan tog jag av till vänster och cyklade på parkvägen där, och det var när jag kommit halvvägs på den som jag höll på att dö; i alla fall kändes det så i alla lemmar.

Jag lutade mig mot cyckeln i stället för att lägga mig ner, och snart återhämtade jag mig någorlunda så att jag kunde trampa vidare. Jag hade inte missat allt för många minuter när jag kom fram, och våra timmar som filosofer blev lyckade som vanligt. Sven bjuder nämligen på kaffe med smörgås och en kaka av något slag. Det här var på 11:e året, nu är det tolv.

Sedan dess har jag haft svindel och svag lust för motion av alla slag. Jag som älskade all idrott när jag var yngre, och cycklade åtskilliga mil innan jag var 15 år, eftersom vi inte hade någon bil förrän då och vår sommarstuga låg mellan Södertälje och Järna.

Det var på Trosa marknad som jag fann min dyrgrip: en militärcyckel av dammodell som tillåter en gammal man att bestiga fartåket utan att lyfta benet alltför högt. 550 spänn kostade den och genast när jag såg den var jag såld. Jag skulle ha kunnat cyckla hela vägen hem på den, om jag inte varit så otränad. Detta var nog för tio år sedan.

För att skryta lite om min forna form kan jag tala om att jag gått Trosamarchen en gång när jag gick i gymnasiet. Det var på den tiden då man byggde nya motorvägen. När vi kom till avtagsvägen ner till Trosa började vissa personer springa, och det blev en tävlan att komma först till Stadshotellet. Jag var en av dem.

En annan gång skulle jag och en kompis segla till Västervik, hade vi tänkt. Nu blev det inte så långt ty vädrets makter var så grymma redan tredje natten (det här var sommaren 1962) så det började storma på Ostkusten, och våra segelkanoter kastades upp på land och en tall blåste omkull alldeles nära tältet. Då gav vi upp och vände tillbaka mot Trosa och lade oss där i flera dygn. Det var min första kontakt med Trosa och mitt första supäventyr, ty vi blev hembjudna till Sme-Hjalle och hans fru, och blev bjudna på brännvin i kopp. Nästa natt lade vi ut långrev med Hjalle och hans svåger, och när vi tagit upp reven på morgonen utan fångst, fortsatte de att supa; då gick vi hem till vårt.

Annars har jag varit mycket försiktig med sprit; allt för försiktig brukar jag säga, och inga andra laster har jag, utom att jag kanske haft för stor vilja att skapa det omöjliga.

Har man stora ambitioner som inte kunnat förverkligas blir man naturligtvis besviken, och det har jag varit många gånger; kan det kanske var det som gett mig högt blodtryck på äldre dar. Men nu är det så att både farmor och min pappa hade högt blodtryck, liksom min syster, det är förmodligen ärftligt.


På senaste året har jag tänkt på alla mediciner jag stoppar i mig. Främst då betablockeraren som hämmar hjärtats pumpande.
Därför tog jag kontakt med min nya läkare på vårdcentralen.
Hon föreslog att jag skulle ta bort blodtrycksmedicinerna, och så tog man ett ekg som visade att jag hade bara 30 pulsslag i minuten. Hoppsan, visst brukade jag ha låg puls, till och med lika låg som Sixten Jernberg hade när jag gick i åttan. Läkaren rådgjorde med sin kollega och så fick jag åka hem.

Nästa dag kände jag mig mindre yr i bollen, och jag tog en sväng med bilen för att leta efter farmors föräldrars ställe som skall finnas någonstans i Botkyrka. Jag kände mig som vanligt, men ingen yrsel, och när jag kom hem fick jag ta emot ett samtal från min läkare som varit i kontakt med Hjärt och Lungavdelningen på sjukhuset. Hon hade läst av ekg- uppgifterna på datorn och funnit att min puls var nere i 25 och specialisten på sjukhuset hade rått henne att remitera mig till dem, vilket betydde att jag genast blev skjutsad ner till Akuten.

Detta var 1:a stycket; snart kommer det 2:a.


Där blev jag lotsad ner på en säng som stod lite vid sidan och hade en hylla ovanför där det stod en apparat för tagning av blodtryck och puls. Där fick jag ligga med en manschett om ena överarmen medan apparaten pumpade och kände av trycket i min ena överarm. Där låg jag länge och gång på gång mätte apparaten trycket i min kropp. 28 pulsslag i minuten var det lägsta, trycket fick jag inte veta.

Så kom där en manlig sjuksköterska med en rullstol och erbjöd mig att sätta mig i den, men där kan man se hur lite man vet om varandra. Det fanns ju ingen anledning att sätta sig i en rullstol bara för att man var på sjukhus. Sålunda gick vi upp till hjärt&lung-avdelningen där trevliga sjukskötersker tog hand om mig.

Jag fick en säng tilldelad tillsammans med två andra patienter som legat där några dagar. Det var Lasse och Eddie, och båda hade cool, en sjukdom i lungorna som inte är nådig att ha.

Jag fick nattkläder och en filt och så satte de på mig minst sex elektroder som skulle känna av pulsen och så var det mat.

På avdelningen dök det upp en gammal bekant, en granne som hade haft ett epileptiskt anfall när han körde bil och så blev också han anmodad att uppsöka närmaste akut.

TV fanns det naturligtvis i sällskapsrummet och kaffe och skorpor. När det till slut var dags att sova hade mina rumskompisar redan lagt sig. De hade en genomskinlig slang i näsan som gav dem ett syretillskott.

Så försökte jag skärma av de andra killarna, men misslyckades totalt. Visserligen snarkade min sambo där hemma, vilket fick mig att flytta ner i gillestugan, men detta var förskräckligt.

Stackars människor, vilket öde att drabbas av cool. Jag minns att min mor hade det på slutet enligt en läkare på intensiven som gav sig tid att förklara hennes tillstånd för mig. Hyggligt gjort.

När klockan var två på natten måste jag gå upp och ut till nattsköterskan. - Undras om man kan få något att sova på, sa jag, och stack in nosen innanför sköterskornas revir. - Du kan ta kudden med dig och filten och lägga dig på soffan här ute.

Samtidigt frågade jag om hon kunde visa mig på bildskärmen hur min pulskurva såg ut. Längst fram på raden där kurvan var ritad angavs ett medelvärde. Det låg på ca 50 slag i minuten, det var ju ganska bra för jag hade just gått upp.

Jag fick faktiskt några timmars sömn på soffan, och på morgonen fick jag önska mig vilken frukost jag ville ha.
- Finns det havregrynsgröt, frågade jag. - Det kan du lita på, sa sköterskan som hade hand om maten den morgonen. - Bra, sa jag, då tar jag det.

TV:n stod på hela dagen. Jag satt länge och tittade, och bredvid mig satt en syreansk gammal gumma som tycktes gilla att sitta tillsammans med mig. Men hon kunde ingen svenska, och ibland blev hon arg över det hon såg.

Då och då gick jag och tittade in genom det stora fönstret som skiljer sköterskornas rum från korridoren. I en viss vinkel kunde jag se min pulskurva, som för övrigt låg tämligen konstant på 57.

Nu hade jag varit utan beta-blockerare som begränsade hjärtats arbete i tre dygn, och allt kändes mycket bra. Så blev det rond och jag fick gå in till en läkare och där satt också de sköterskor som svarade för mitt välbefinnande på avdelningen. Läkaren talade lite om mina mediciner och vi var överens med min distriktsläkare, vilken är holländska. Förmodligen var det fel att ge mig den där beta-blockeraren som jag hade tagit en längre tid nu. Särskilt som jag hade den andra blodtrycksmedicinen som verkar på blodkärlen så att de utvidgar sig.

Så blev det natt och dag igen och en ny rond med en ny läkare. Jag fick rätta honom på några punkter när det gällde mediciner jag tar, och det är av största vikt att man som patient är med och resonerar. Det är ju så lätt att man får i sig medicin som man inte skall ha.

Jag har en god vän som är diabetiker sedan fem års ålder. I början då han fick insulin tog de prover med lång tid emellan. Men som vi alla vet som kommit i kontakt med den där problematiken kan blodsockerhalten ändra sig mycket fort. Därför blev det ofta fel i doceringen förr i tiden.

På samma sätt vore det bra om man själv kan komma de olika världena som ska gälla för just den personen.

Så kan man göra när det gäller blodtryck och puls idag. Jag har just varit på apoteket och kollat blodtrycket. En apparat står för detta ändamål längst inne i lokalen. Där kan man sätta sig och lugna ner sig i ca tio minuter innan man sätter igång.

Detta var 2:a stycket, nu kommer 3:e.

Vad är det vi väntar på?

Efter att i flera år ätit beta-blockerare och mått dåligt, med yrsel och dålig ork, förväntade jag mig en skön promenad hem från sjukhuset. Det är väl ca 4 km, inte mer, men förut ville jag ogärna gå så långt, fastän jag så många gånger gått sträckan från Brunnsäng till centrum och hem igen.

Med förvissningen om att jag hade ett starkt hjärta och normal puls, gick jag ut genom entreporten och ut i världen. Bakom mig lämnade jag mina hostande rumskamrater som troligen går ett grymt öde till mötes. Allt är relativt, som Einstein sa, och nog kändes det i hela kroppen att det var rätt av min läkare på vårdcentralen att ordinera bort den där förbaskade beta-blockeraren; men vem vet...

Efter en vecka gick jag till Tallhöjdens vårdcentral och gjorde ett nytt prov på mitt blodtryck och på pulsen. Det visade sig att jag fortfarande hade goda världen: 140/85 och 70 slag i minuten. Det var jag nöjd med.

Hos en god vän, som vi besökte, gjordes ett nytt prov. Hon hade nämligen en egen mätare och den visade ungefär det samma
som vårdcentralens. Några små variationer kunde märkas, men inget som hade någon betydelse.

Så gick jag till apoteket och frågade efter en apparat.
Expediten rekommenderade mig att gå till en elektronikaffär och köpa en apparat för halva priset. På Kjell&Co fanns flera olika sorter. En för ca 800 kr skulle säkert passa. Men jag köpte ingen den dagen, ville kolla runt lite mera först.

Härom dagen var jag tillbaka till apoteket och kollade mina världen. Jag hade 137/87, vilket är ett mycket bra värde på mitt blodtryck. Pulsen var 66.

Idag har jag varit där igen. Nu kunde jag trycka på den blå knappen själv; två gånger, sedan sköter sig allting själv.
Eftersom jag betjänade mig själv gjorde jag testet två gånger och kunde då jämföra resultaten. första gången fick jag världena 138/94, 64, och andra gången 152/88, 62.

Man kan se att apparaten inte är så noggran i sina mätningar, men det är väl tillräckligt god överenstämmelse mellan testen, kan jag tro. I morgon ska jag gå till vårdcentralen och testa mig igen, hur deras apparat stämmer med alla andra. Förresten är det nog ingen apparat utan en ung sköterska. Man kan befara att trycket blir lite högre då, eftersom jag är ganska känslig för sådana.

Detta var 3:e stycket, nu kommer avslutningen.

Den 27:e i denna månad hade jag en tid på besiktningen i Södertälje där jag bor. Men jag glömde bort tiden jag fått och vi kom inte på att vi skulle besiktiga bilen förrän vi kom hem på kvällen.

Förra året fick jag också ett erbjudande att besiktiga min bil såvida jag skickade in 300 spänn till Svensk bilprovning.
Jag trodde förståss att allt var som det alltid varit, att man kan betala i luckan där det satt en dam och tog betalt. Icke sa Nicke, så var det inte, om jag ville ha bilen besiktigad på föreslagen tid måste det ske efter deras bestämmelser, och därmed förlorade jag den tid jag fått.

Nu hände det igen. Ok, det är väl ingen fara, tänkte jag, bara att boka en ny tid. Pyttsan, så var det inte alls. Jag hade ändå tur att få en tid efter envisa försök hos Bilprovningen centralt; alltså vad väntar man sig?

Jag ringde nu varje timme och tryckte på en massa knappar för att få personlig service av en central bokningscentral.
I andra ändan är det någon som talar om var någonstans jag står i kön, och hur lång tid det tar innan jag kommer fram.

Kanske väntar man sig att någon i närheten skall ha bokat av, och att jag skall få dennes tid; men vad händer. Efter att ha upprepat bilnummer och namn för hundraelfte gången får man kanske en tid en bra bit borta; Upplands Väsby kanske!
När hade du fått en tid, frågar rösten, för jag hade faktiskt fått en tid i nästa månad, alltså den 11:e, men då får bilen stå stilla här hemma i elva dagar.

- Jaha, säger rösten...aj då där försvann en bra tid i Upplands Väsby, som ändå var så fjärran att kärran måste stå fyra dagar; och vi som måste göra det och det och inte kan avvara vårt kära transportmedel. Allt ser svart ut och blodtrycket stiger för varje samtal med Bilprovningens personliga bokningscentral.

Ingen tvekan vad man väntar sig, men det brukar man inte tala om så här mitt i sommaren när jordgubbarna bara kostar 15 kronor litern på torget...

För visst är det så när livet börjar gå trögare och trögare. Allt man har tänkt visar sig vara lite skevt, och skall jag någonsin hinna klart det jag håller på med? Jag som hade tänkt så långt in i framtiden.

Vem tar hand om allt det jag skrivit, och i vilket sammanhang skall det sättas; det är ju bara jag som vet hur det var tänkt.
Jag sitter i bilen och väntar på min tur, jag har faktiskt fått en tid i sista minuten. Gud var lång en minut kan vara, och 60 minuter, hur hiskligt många tankar hinner man
inte tänka när man tittar på gegistreringsnumer som ilar förbi på skärmen.

Jag har fått en tid i elfte timmen, i Högdalen. Tur det annars hade jag fått körförbud den dag som idag är, den första i sjunde 2011.
Jag reste hemmifrån klockan 8:00 och skulle vara på Bilprovningen klockan 10:40. Men för säkerhets skull, jag som aldrig varit väster om Älvsjö. Bilprovningen var på ett industriområde.

Så dyker bokstavskombinationen upp, och några siffror, OON/724, äntligen! Jag kör in bilen och möts av en leende tjej i overall; det var som sjutton. Vi hälsar och så sätter hon igång; lika säker som någon av killarna. Där fick jag något att tänka på. Ett par varv runt huset och koll på bromsarna ute för att förhindra att det blir gaser inne. Bromsarna var perfekta och C2-halten också, som vanligt.
Endast en spindellänk på vänster fram måste bytas. Det blir till att åka till verkstan där hemma.

Får vara hur det vill med slutet på denna livsresa, det är bara till att ta en dag i taget. Men nog bli det många tankar... Det är mycket som skall klaffa på mig och bilen; många timmars väntan blev det för att få reda på hur vi mår!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar