Alexander på Tekniska museet...

AteljéLivingRoom
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


En förlorad tand och hög parkeringsbot ...

Det är inte roligt alla dagar, men den här dagen var ganska kul.
Jag hade nämligen lovat min sambos jänta, numera mamma till tre barn, att jag skulle ta hand om hennes allra såtaste vetenskapsman, en pojk på nära åtta år, en dag på sommaren; jag hade föreslagit att vi skulle besöka Tekniska museet i Stockholm.

Jag beslöt att vi, Alexander och jag, skulle ta bilen dit för allt går så mycket smidigare då. Vägen mot Kaknästornet har jag åkt många gånger och på den vägen ligger både Sjöfartsmuseet, Etnologiska museet och Tekniska museet.
Vi åkte, försedda med en lätt lunch i plastburk och vattenflaska, mot huvudstaden, och hamnade förståss i en bilkö som gick som fortast i 30 km/tim. Filen till höger verkade faktiskt vara snabbare att ta sig fram på, och enligt tavlorna som finns över körbanan på jämna avstånd, skulle den filen ge möjligheter att färdas fram i hiskliga 50 km/tim.
Sent om sider fattade jag beslutet och styrde över i högra filen och drog iväg.
- Detta kommer att straffa sig, tänkte jag, men det gjoprde det inte; inte just då i alla fall, ty vi kom ner till Wasastans stora hus som vätter mot Norrtull, och vi passerade Sturegatan och gled in i en fil som går mot Roslagstull där Wallhallavägen begynner.
Här började min pedagogiska ådra göra sig tillkänna och Alexander fick höra ett och annat om de stora husen som ligger öster om vägen. Om KTH och Krigshögskolan och Kavalleriregementet som låg där. Till höger hade vi Patentverkets storstilade trapp, och med den följde en liten berättelse om idéer och sånt, och så var vi framme vid Berwallhallen dit jag skall någon gång, om jag får någon med mig; men det blir visst aldrig av.
Vi var nu inne på vägen till Kaknästornet och de andra utflyktsmålen. Där hade vi alla ambasader, inklusive den amerikanska där min dotter och jag var och hämtade visum den gången hon åkte själv som fjortonåring och hälsade på sin moster som tillfälligt bodde där hos sina sväröräldrar. Jag glömmer aldrig när vi var på Arlanda och min lilla flicka skulle fara och fick hjälp av en flygstewart. Där försvann hon ut genom en dörr, och så var hon borta i fjorton dagar minst innan hon skrev hem.
- Du får inte bli arg pappa, jag skall sälja min cykel när jag kommer hem!
Så skrev hon inte mera den gången.
Nästa gång jag fick brev skrev hon att hon köpt en racercyckel over there.
Kära nån, det blir nog en dyr affär, tänkte hennes snåla far, men det blev det inte, och inte behövde hon sälja sin gamla cyckel heller. Den nya fick hon ta med sig som handbagage, hur nu det gick till. Ja det var den Amerkanska ambasaden det.
Lite längre fram står en gammal träställning på gärdet. Den är som en mycket gammal mobiltelefon, sa jag, och grabben såg något konfunderad ut. Och fastän jag förklarade hur den fungerade en gång, hur man kunde varna för fiendeskepp långt ute vid kusten, såg han lika förvånad ut ändå; och det gällde mycket som hans vägledare för dagen sa under några timmar på museet. Men det gjorde inget, någon vetgirigare gutt får man leta efter. Egentligen gällde det bara att hänga med i grabbens kölvatten.
Ok, vi måste passa tiden då Cino4 gav filmen om vulkaner; det var 12:40, men då vi skulle köpa biljetter hade parkeringstiden gått ut, och vi fick lov att stoppa i ännu 30 kronor, utöver de 20 som vi redan betalt.
Sedan stod vi i kö efter biljetter så att filmen redan börjat då vi hade dem i handen. Som tur var fanns det flera föreställningar att välja, och vi valde en som hette Flyg!
14:42 började den så vi hann gott och väl gå och äta något. Den egna matsäcken hade vi redan nallat på.
Vi gick till Cafét. Jag trodde det var en restaurant. Hade varit där förut flera gånger och ätit.
En gång med Kristinas brorsa. Vi hade gått in och titta på menyn och han hade äntligen valt ut någon rätt som passade honom, så vi gick ut igen och parkerade bilen bättre. När vi kom in igen var just den rätten slut, och därför valde han efter moget övervägande att äta pannkaka med sylt och grädde. Efter en stund kom man ut från köket och erbjöd honom en pankaka till med grädde och sylt. Jag varnade honom, eftersom han hade lite besvär med magen, men han kunde inte motstå erbjusandet. Det var den gången det.
Den här gången såg det ut som om det bara var godsaker till kaffe och dricka man hade; ja det förståss det fanns också två sorters bagetter: en med ost och en med kyckling; vi valde varsin sort och en pytteliten läskedrycksflaska var. När jag skulle betala såg jag att det faktiskt fanns riktig mat, och trots att jag redan betalt och fått tillbaks erbjöd den unga flickan oss att välja något annat.
Men vi gick ut med våra bagetter och satte oss ute bland alla andra turister som alla hade beställt olika rätter och småbröd.
Det var när jag tog min första tugga på den välfyllda bagetten som det knakade till, och i handen hade jag snart en liten framtand, som inte alls såg särskilt märkvärdig ut. Jag frågade mitt lilla sällskap om det syntes vilken tand som saknades i munnen, och han upptäckte det med detsamma. Med tungan kunde jag inte lokalisera gluggen, eller rättare sagt, jag ville inte. Tänkte att det var en tand på sidan så att det inte skulle synas så mycket, men på "muggen" strax bakom informationsdisken kunde jag se att jag bitit av en av framtänderna därnere, vilket alls inte var svårt att se, om sanningen skall fram.
Nu började slutsumman för den här dagen dyka upp på mitt sinande livskonto; pengakonto också för den delen. Men nu måste vi bara tillbaka till gruvan där min adept funnit något spännande; en grön knapp som om man tryckte på den fick hela berggrunden att skaka.
Vi skulle tränga oss förbi en massa ungar som fanns vid dörren ner till gruvan, men då blev jag stoppad av mannen vi köpt biljetter av: - Inga vuxna, sa han, om en halvtimme kan du hämta pojken, hej då, sa han, och stängde dörren framför näsan på mig.
OK, jag fick en halvtimme för mig själv och han läsa allt i ansgränsande rum om gruvnäringen förr; om Österby bruk och Sala silvergruva, med flera. Efter en halvtimme drog vi vidare, min drabant och jag, mot nya djärva mål. Den här gången till en stor lokal som var till för barn, only. Där placerade jag min vän vid en spak, en sådan man styr flygplan med och där skulle han sitta tills jag kom tillbaka efter ett nödvändigt toalettbesök. Det var då jag första gången såg gluggen!
Ja så var det dags för Cino4, och som vanligt fick vi vänta och vänta tills man äntligen öppnade dörrarna och folk strömmade ut. Sedan fick vi vänta igen, och jag såg på min lilla Spindelman att det var rätt jobbigt att stå där bland massa gubbar som hade sina välartade barn vid sin sida under hela väntetiden. Spindelmannen hängde i en ställning där man förmodligen kunde hänga sina rockar, vem nu kunde vara så oförsiktig, och han vred på en del av konstruktionen så att det kom lustiga ljud. Till slut satte han sig ner på huk och gjorde precis det som hans ledare också skulle vilja göra, om det inte var för att det bara inte passar sig att en vuxen person beter sig så.
Antligen var vi inne. Vackra röda stolar i rader stod och väntade på att få göra sina konster.
Cino4 betyder bio med fyra dimensioner. De där dimensionerna visade sig så småningom. Den tredje upptäcktes med de glasögon som låg i ett fack i högra armstödet. När filmen började såg vi på djupet, och när en geting kom rakt mot oss kändes det som det blåste vid örat. När fåglar och flygplan rörde sig i luften så rörde sig också stolarna; det var häftigt...
Nästan lika häftigt som det var att komma ut till bilen igen och upptäcka den gula pappersremsan som satt fastkilad mellan tarkarbladet och vindrutan; 475 spänn.
Efter att ha betalt 20 + 30 kronor fick vi böta ännu 475 kronor för några minuters försening, det är svårt att hålla sig för skratt, och förresten det går inte längre att skratta med den gluggen. Parkeringsboten får jag ta från minneskontot!
Med en lucka i käften och en i plånboken reste vi mot dagens slutgiltiga mål: Kaknästornet. Och efter 20 kronor för parkering och 45 +20 för hissen upp till 30:e våningen där man har en enorm utsikt över hela Stockholm, fick vi en upplevelse på nervägen i hissen där G-krafterna gör sig gällande som ingen annan stans.
Hemvägen hade nog varit smärtfri om min vän och jag, och särksilt han, inte varit så in i bomben hungriga. Nu visste vi ändå att maten snart skulle stå på bordet, men hur var det egentligen för de astronauter som åkte med rymdfärgan som vi fick se i naturlig storlek, ja rent av en av dem som verkligen flög upp till MIR, den rymdstation som nu har befolkats av människor från olika delar av jorden, bland andra vår egen astronad, Fuglesang...
Slutet gott, allting gott...nästa Berwallhallen?