Svartrockarna är borta nu...

Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


Prästen inte densamma idag som igår

Hon var inte gammal när jag fick insyn i släkten. Att det skulle bli en prästvigd ung kvinna av Hanna var svårt att förstå, eftersom det inte finns någon kyrksam engagerad person i familjen som stått som förebild.

Själv har jag en bild av en präst från min mammas berättelse som handlar om det tillfälle då hon skulle låta skriva in mig i kyrkboken, när prästen i Nickolai församling i Örebro, fick veta vad pappa och mamma hade tänkt att jag skulle heta.

Mina föräldrar hade fått för sig att jag skulle heta Bo, Arne Linder. Det fanns någon i bekantskapskretsen som hette Arne, en ung pojke; men någon Bo känner jag inte till.

- Vad skall pojken heta, sa prästen barskt?

- Bo, Arne, sa mamma, och drog lite på det...

- Nå, sen då, sa prästen, och väntade ett namn till, och då sa mamma: Jerry!

Det var nämligen så att pappa låg i lumpen då jag föddes. Det var i Duved, norr om Åre, och därför bodde mamma ensam med med mig i magen i deras fina lägenhet. Men mamma mådde inte bra, hennes mormor som bodde hemma hos morfar och mormor hade sagt att det ofta hände att karlarna inte kom tillbaka, utan bara försvann,och det gick mamma och tänkte på då hon var ensam.

Så kom morfar upp till henne i hennes lägenhet och såg vilket dåligt skick hon var i, och då sa han:

- Nu packar du ihop det viktigaste och följer med mig hem!

På det viset kom jag att bo hemma hos mina morföräldrar första tiden innan födelsen.

På gården där de bodde fanns det en hund som hette Jerry, därför brukade mamma kalla mig för en liten Jerry när jag började sparka i hennes mage.

Av den anledningen tyckte hon att hon hade tagit ifrån mig mitt riktiga namn om hon inte uppgivit Jerry. Sedan har det blivit Jerry för hela slanten.

På mina handlingar, som kommer från olika håll, står det vanligen Bo Linder, men själv säger jag alltid Jerry, som under alla år varit mitt tilltalsnamn: Jerry Linder.

För några år sedan var jag på Frälsningsarmens secondhandbutik som låg mellan kyrkan och kanalen. Idag är den borta, men i Skärholmen vid Kungens kurva finns det en stor butik, som vi brukar besöka.

Jag gick in i Södertäljebutiken och gick ner en trappa och in i ett litet rum där man hade gamla böcker. Där hittade jag 6 böcker av Jack London, en välkänd författare som jag ännu inte läst. Jag var beredd att gå då jag råkade se att det stod några andra böcker av nämnda författare. Jack Londons samlade verk, stod det. Var och en kostade 10 kronor.

Ok, tänkte jag, det får räcka så här, och så åkte jag hem. Det här var på en fredag, och på lördagen och söndagen kunde jag inte släppa tanken på detta samlade verk. På måndagen var jag tillbaka till bokrummet och plockade åt mig 17 böcker av Jack London. Det var ju inte klokt. Vad skulle jag ta dem i?

Jag gick in i angränsande rum och fann där en ryggsäck, modell äldre med en bra mes, och stoppade ner min skatt där; så gick jag upp till kassan och betalade: 17 st à 10 kr + en ryggsäck för 35 kr, vilket torde bli 205 kronor allt som allt. Så gick jag ut i världen med min skatt. När jag kom hem fann jag att en bok hette Jerry och handlade om Jack Londons hund.

Ja det är inte svårt att räkna ut att hunden på mormors gård, som hette Jerry, hade fått sitt namn av Jack Londons hund, och jag fått mitt namn av den. Så kan det gå. Hade inte prästen varit lyhörd nog, hade han aldrig hört att mamma var lite tveksam när hon namngav mig.

I Gamla Testamentet möter vi den första prästen hos judarna när Moses varit uppe på berget och fått tavlorna med tio guds bud.
Han är på väg ner till sitt folk och upptäcker att hans folk har gjort sig ett belete av en gud, en guldkalv, som de dansar runt. Den som leder folket vid denna rit är Moses bror...Aron!

Aron blir sedan den förste prästen. Moses får anvisningar från Gud hur Arken skall byggas, och hur den skall skötas. Det blir Aron och hans söner som får den sysslan.

Här hemma har jag mött präster som kommit till skolan och haft religionsundervisning för oss. En av dem blev vår vigselförrättare när vi gifte oss min fru och jag. Sedan gick det många år innan jag hade någon kontakt med en präst; inte förrän jag fick veta att prästen i Vårdinge socken var farbror till den kyrkoherde vi hade i Södertälje, Håkan Setterzvist, vars far var präst i Maria församling på Söder i Stockholm.

Håkans far hade flera bröder som var präster. En var verksam i Frustuna församling i Gnesta. En annan bror hette Ivan, han bodde på Usta gård strax söder om kyrkan i Vårdinge; han var kriminalare i huvudstaden, och åkte tåg till jobbet varje dag.
Deras släkt kom från Örebro där Håkans farfar kom från en bondesläkt.

Håkan tog emot mig på sitt tjänsterum en dag då jag gått in i S:ta Ragnhilds kyrka för att se på en tavla som hänger inne i sakristian, föreställande prosten Lars Johan Linder. Prosten Linder var verksam i Södertälje och Tveta församlingar från 1878, samma år som A.E Nordenskiöld avseglade från Tromsö för att segla runt Euroasien.

Prosten Linder bodde mitt för Kyrkan när det uppstod en stor brand i kyrkan; en brand som också spred sig rakt över Storgatan och satte eld på flera lägenheter där. Då fick prosten flytta med sin familj till Geneta, där det sedan blev barnhem, och idag är det ännu en offentlig byggnad där.

Prosten Linder fick barn som kom att arbeta inom skolans område; en dotter blev rektor för Flickskolan i Södertälje.

För att återgå till Håkan Setterzvist kan jag berätta att hans fru är släkt med Kristina och Margareta Lagerkranz som har vuxit upp på Molstaberg i Vårdinge och att deras morfar var disponent för Virsta bruk som ligger strax söder om Fagersta. När han slutade som ledare för bruket blev han engagerad i Röda korset, där Margareta varit ordförande för Vårdingeavdelningen i många år.

Hanna blev intresserad av församlingsarbete inom Svenska kyrkan via det lilla kapell i Hagaberg på östra sidan om kanalen, som finns i Evangeliska fosterlandstiftelsens regi. De drev förr en folkhögskola i Vårdinge, inte långt från Nådhammar och Edesta på Långsjöns västra strand.
Det lilla kapellet ligger alltså i Hagaberg. Där är Hanna konfirmerad och där har hon haft kontakt med församlingen som verkar bland ungdomar som sökt sig till kyrkan. Tidigt beslöt hon sig för att läsa till präst. Hennes mamma, Gudrun, är engagerad socialassistent och pappa Lars är ingenjör. Hon har en farbror som heter Björn, han har varit rektor i flera skolor i Södertälje, och är en stor pedagog.


Prästvigningen ägde rum i domkyrkan i Strängnäs, dit vi begav oss för att filma ritualen. Till sin hjälp hade hon Johan, som nu är präst här i Brunnsäng, och är en högst familjär person. Det var han som anlitades vid begravningen av Hannas morfar.

Nu är Hanna präst i Nyköping, och då och då får hon döpa barnen som föds hos vänner och bekanta; den sista som jag känner till är Lilla Josefin som döptes i trädgården hemma i Bullerbyn i Järna.

Hanna gifte sig med Hans i den kyrka där hon är verksam i.
De bor i Stigtomta i ett gammalt hus som Hans håller på att renovera. De har en förtjusande tomt med många träd och buskar. Hans arbetar som byggare och tycker om att snickra.

Hans och Hanna har nu begåvats med två flickor: Astrid och Milla, livliga ungar som älskar att klättra pricis som far sin. Om en månad är det dags att ta emot nästa barn, pojke eller flicka gör det samma, säger Hanna, när vi tar farväl... och så svänger vi iväg ut på stora vägen igen.

Nu hittar vi till Stigtomta, där en helt vanlig men ändå ovanlig familj har slagit sig ner. Jag börjar tro att Svartrockarna är borta för alltid!

Alexander på Tekniska museet...

AteljéLivingRoom
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


En förlorad tand och hög parkeringsbot ...

Det är inte roligt alla dagar, men den här dagen var ganska kul.
Jag hade nämligen lovat min sambos jänta, numera mamma till tre barn, att jag skulle ta hand om hennes allra såtaste vetenskapsman, en pojk på nära åtta år, en dag på sommaren; jag hade föreslagit att vi skulle besöka Tekniska museet i Stockholm.

Jag beslöt att vi, Alexander och jag, skulle ta bilen dit för allt går så mycket smidigare då. Vägen mot Kaknästornet har jag åkt många gånger och på den vägen ligger både Sjöfartsmuseet, Etnologiska museet och Tekniska museet.
Vi åkte, försedda med en lätt lunch i plastburk och vattenflaska, mot huvudstaden, och hamnade förståss i en bilkö som gick som fortast i 30 km/tim. Filen till höger verkade faktiskt vara snabbare att ta sig fram på, och enligt tavlorna som finns över körbanan på jämna avstånd, skulle den filen ge möjligheter att färdas fram i hiskliga 50 km/tim.
Sent om sider fattade jag beslutet och styrde över i högra filen och drog iväg.
- Detta kommer att straffa sig, tänkte jag, men det gjoprde det inte; inte just då i alla fall, ty vi kom ner till Wasastans stora hus som vätter mot Norrtull, och vi passerade Sturegatan och gled in i en fil som går mot Roslagstull där Wallhallavägen begynner.
Här började min pedagogiska ådra göra sig tillkänna och Alexander fick höra ett och annat om de stora husen som ligger öster om vägen. Om KTH och Krigshögskolan och Kavalleriregementet som låg där. Till höger hade vi Patentverkets storstilade trapp, och med den följde en liten berättelse om idéer och sånt, och så var vi framme vid Berwallhallen dit jag skall någon gång, om jag får någon med mig; men det blir visst aldrig av.
Vi var nu inne på vägen till Kaknästornet och de andra utflyktsmålen. Där hade vi alla ambasader, inklusive den amerikanska där min dotter och jag var och hämtade visum den gången hon åkte själv som fjortonåring och hälsade på sin moster som tillfälligt bodde där hos sina sväröräldrar. Jag glömmer aldrig när vi var på Arlanda och min lilla flicka skulle fara och fick hjälp av en flygstewart. Där försvann hon ut genom en dörr, och så var hon borta i fjorton dagar minst innan hon skrev hem.
- Du får inte bli arg pappa, jag skall sälja min cykel när jag kommer hem!
Så skrev hon inte mera den gången.
Nästa gång jag fick brev skrev hon att hon köpt en racercyckel over there.
Kära nån, det blir nog en dyr affär, tänkte hennes snåla far, men det blev det inte, och inte behövde hon sälja sin gamla cyckel heller. Den nya fick hon ta med sig som handbagage, hur nu det gick till. Ja det var den Amerkanska ambasaden det.
Lite längre fram står en gammal träställning på gärdet. Den är som en mycket gammal mobiltelefon, sa jag, och grabben såg något konfunderad ut. Och fastän jag förklarade hur den fungerade en gång, hur man kunde varna för fiendeskepp långt ute vid kusten, såg han lika förvånad ut ändå; och det gällde mycket som hans vägledare för dagen sa under några timmar på museet. Men det gjorde inget, någon vetgirigare gutt får man leta efter. Egentligen gällde det bara att hänga med i grabbens kölvatten.
Ok, vi måste passa tiden då Cino4 gav filmen om vulkaner; det var 12:40, men då vi skulle köpa biljetter hade parkeringstiden gått ut, och vi fick lov att stoppa i ännu 30 kronor, utöver de 20 som vi redan betalt.
Sedan stod vi i kö efter biljetter så att filmen redan börjat då vi hade dem i handen. Som tur var fanns det flera föreställningar att välja, och vi valde en som hette Flyg!
14:42 började den så vi hann gott och väl gå och äta något. Den egna matsäcken hade vi redan nallat på.
Vi gick till Cafét. Jag trodde det var en restaurant. Hade varit där förut flera gånger och ätit.
En gång med Kristinas brorsa. Vi hade gått in och titta på menyn och han hade äntligen valt ut någon rätt som passade honom, så vi gick ut igen och parkerade bilen bättre. När vi kom in igen var just den rätten slut, och därför valde han efter moget övervägande att äta pannkaka med sylt och grädde. Efter en stund kom man ut från köket och erbjöd honom en pankaka till med grädde och sylt. Jag varnade honom, eftersom han hade lite besvär med magen, men han kunde inte motstå erbjusandet. Det var den gången det.
Den här gången såg det ut som om det bara var godsaker till kaffe och dricka man hade; ja det förståss det fanns också två sorters bagetter: en med ost och en med kyckling; vi valde varsin sort och en pytteliten läskedrycksflaska var. När jag skulle betala såg jag att det faktiskt fanns riktig mat, och trots att jag redan betalt och fått tillbaks erbjöd den unga flickan oss att välja något annat.
Men vi gick ut med våra bagetter och satte oss ute bland alla andra turister som alla hade beställt olika rätter och småbröd.
Det var när jag tog min första tugga på den välfyllda bagetten som det knakade till, och i handen hade jag snart en liten framtand, som inte alls såg särskilt märkvärdig ut. Jag frågade mitt lilla sällskap om det syntes vilken tand som saknades i munnen, och han upptäckte det med detsamma. Med tungan kunde jag inte lokalisera gluggen, eller rättare sagt, jag ville inte. Tänkte att det var en tand på sidan så att det inte skulle synas så mycket, men på "muggen" strax bakom informationsdisken kunde jag se att jag bitit av en av framtänderna därnere, vilket alls inte var svårt att se, om sanningen skall fram.
Nu började slutsumman för den här dagen dyka upp på mitt sinande livskonto; pengakonto också för den delen. Men nu måste vi bara tillbaka till gruvan där min adept funnit något spännande; en grön knapp som om man tryckte på den fick hela berggrunden att skaka.
Vi skulle tränga oss förbi en massa ungar som fanns vid dörren ner till gruvan, men då blev jag stoppad av mannen vi köpt biljetter av: - Inga vuxna, sa han, om en halvtimme kan du hämta pojken, hej då, sa han, och stängde dörren framför näsan på mig.
OK, jag fick en halvtimme för mig själv och han läsa allt i ansgränsande rum om gruvnäringen förr; om Österby bruk och Sala silvergruva, med flera. Efter en halvtimme drog vi vidare, min drabant och jag, mot nya djärva mål. Den här gången till en stor lokal som var till för barn, only. Där placerade jag min vän vid en spak, en sådan man styr flygplan med och där skulle han sitta tills jag kom tillbaka efter ett nödvändigt toalettbesök. Det var då jag första gången såg gluggen!
Ja så var det dags för Cino4, och som vanligt fick vi vänta och vänta tills man äntligen öppnade dörrarna och folk strömmade ut. Sedan fick vi vänta igen, och jag såg på min lilla Spindelman att det var rätt jobbigt att stå där bland massa gubbar som hade sina välartade barn vid sin sida under hela väntetiden. Spindelmannen hängde i en ställning där man förmodligen kunde hänga sina rockar, vem nu kunde vara så oförsiktig, och han vred på en del av konstruktionen så att det kom lustiga ljud. Till slut satte han sig ner på huk och gjorde precis det som hans ledare också skulle vilja göra, om det inte var för att det bara inte passar sig att en vuxen person beter sig så.
Antligen var vi inne. Vackra röda stolar i rader stod och väntade på att få göra sina konster.
Cino4 betyder bio med fyra dimensioner. De där dimensionerna visade sig så småningom. Den tredje upptäcktes med de glasögon som låg i ett fack i högra armstödet. När filmen började såg vi på djupet, och när en geting kom rakt mot oss kändes det som det blåste vid örat. När fåglar och flygplan rörde sig i luften så rörde sig också stolarna; det var häftigt...
Nästan lika häftigt som det var att komma ut till bilen igen och upptäcka den gula pappersremsan som satt fastkilad mellan tarkarbladet och vindrutan; 475 spänn.
Efter att ha betalt 20 + 30 kronor fick vi böta ännu 475 kronor för några minuters försening, det är svårt att hålla sig för skratt, och förresten det går inte längre att skratta med den gluggen. Parkeringsboten får jag ta från minneskontot!
Med en lucka i käften och en i plånboken reste vi mot dagens slutgiltiga mål: Kaknästornet. Och efter 20 kronor för parkering och 45 +20 för hissen upp till 30:e våningen där man har en enorm utsikt över hela Stockholm, fick vi en upplevelse på nervägen i hissen där G-krafterna gör sig gällande som ingen annan stans.
Hemvägen hade nog varit smärtfri om min vän och jag, och särksilt han, inte varit så in i bomben hungriga. Nu visste vi ändå att maten snart skulle stå på bordet, men hur var det egentligen för de astronauter som åkte med rymdfärgan som vi fick se i naturlig storlek, ja rent av en av dem som verkligen flög upp till MIR, den rymdstation som nu har befolkats av människor från olika delar av jorden, bland andra vår egen astronad, Fuglesang...
Slutet gott, allting gott...nästa Berwallhallen?

Rörelser i tiden...

Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


Eldsjälar...

Vi, min sambo och jag sedan 30 år, är av en lustig sort
som inte åker utomlands på somrarna; som hålls här hemmavid, och reser ut på dagsetapper; gärna till samma ställen varje år. Igår åkte åt vi västnordväst, mot Mariefred, men inte ända fram; vi åkte på gamla E3:an, ja det vill säga vi åkte förbi Scaniarinken och ut på motorvägen (E20)till avtagsvägen till Nykvarn och förbi Turinge kyrka på gamla vägen.

När vi passerade Västra Kumla påmindes jag av att jag lovat bort en film till den unga dam som köpte Biggans första föl.

Biggan var ett nordsvenskt sto som vi köpte av Löppsjötorparn, Erik Andersson, som spelade dansmusik med sina söner under detta namn. Jag minns att han och hans pågar spelade i Stockholm på Munchenbryggeriet, där förresten Kristina och jag var och dansade Snoa på en danskurs som vi var med i; 600 dansare snodde runt på ett stort golv.

Nåväl Biggan fick tre föl, varav det första var ett stoföl som vi döpte till Carmenzita. Henne sålde vi till Bosse och Elsey Wall som bor i Hölö på ett hemman som heter Sjövreten. De hade henne några år och körde in henne hemma. En gång körde vi henne med vagnen till Slota, där Lillemor och Karl-Axel Hansson bor på sin gård. Biggans andra föl gick nämligen dit till dem, och jag vet att Pierina, som andra fölet hette, fick ett eget stoföl. Hanssons köpte åtminstonde ytterligare ett nordsvenskt föl, vill jag minnas. Jag var där och filmade.

En gång för länge sedan, det måste ha varit på 80-talet åkte vi, Karl-Axel och jag och Ullängarn till hingstuppfödningsanstalten utanför Östersund. Det var Föreningen Nordsvenska hästen som arrangerade en resa upp till Wången. Vi åkte tåg från Katrineholm som gick på natten, och du kan tro att där diskuterades under resans gång om det skulle vara nordsvenskt eller ardenner; eller rent av en modifierad, lite lättare, nordsvensk häst för ridskolorna. För trav fanns ju redan en mall. Den häst jag kommer ihåg under vistelsen på Wången, var en nordsvensk travare som hette Spilltagubben; vilken underbar syn då han liksom flög uppför backen efter ett lopp på sjön.

Biggan fick ytterligare ett föl, en hingst. Honom hade jag med mig då jag flyttade från mitt hus och stall, samt hagarna jag byggt. Jag skilde mig och kom tillbaka till min barndomsstad, Södertälje, och hamnade i Brunnsäng. Först fick han vara hos Carapis får i Ragnhildsborg, och där blev han kastrerad i hagen intill Mälaren. Sedan kom vi till Lilla Ritorp där han fick andra kompisar.

Rudolf var hans namn, och en av Rudolfs kompisar hette Taffsnäs Läppe, som vi stallade in som häst nummer ett på Bergtorp, ett ställe som en gång låg under Viksberg.

På Bergtorp växte vår bildade förening, Tälje skog och Ungdom, sakta till sig och blev under Veronica Andersson/Öbergs ledning en riktig ridskola som fortfarande är livaktig.

Nåväl vi var på väg mot Mariefred och åkte förbi Västra Kumla, där Carmenzita var uppstallad en tid. Bosse och Elsy och jag åkte dit och kameran hade jag med mig. Det hade jag jämt på den tiden, och så småningom blev det bland andra ett utkast
till en film som nog många väntar på att få se.

Vi åkte förbi avtagsvägen till Taxinge Näsby slott och fortsatte en bit till. Kvartingskylten passerades och så kom vi till Kvartinge gård där Torsten Björkman byggt upp en fantastisk rörelse. I gårdens två stora lador, som står i vinkel,har Torsten skapat en utsökt atmosfär, där gammal musik flödar över lokalerna, som ger en stämning som sitter i kroppen en bra stund sedan man lämnat hans antikvitetsaffär.

Där finns allting, från toppluvor till stora möbler. Han berättade att han hade haft en förkärlek till fåtöljer när han startade verksamheten vid 50 år ålder.

Från början fick han ta över sin fars firma som sysslade med rörmokeri. Hans far dog när han var 20 år. Snart var det en stor firma med 100 anställda, och han som alls inte var någon ingenjör med teknisk förmåga.

- Men så blev det en ekonomisk kris i världen. Det började i Asien, sa Torsten, och vi som hade gjort upp om stora åtaganden med bestämda priser; vi blev panka och måste sälja till en större firma. Jag fick en slant över och ingen anställd blev avskedad så på det viset gick det bra, men jag som inte hade någon utbildning, visste inte vad jag skulle göra. Jag lämnade Sverige och for till Afrika där jag köpte upp en del varor som jag kunde sälja här hemma, och så var jag igång med en ny affär. Jag gjorde vindstädningar, och på det viset kunde jag sortera ut antika saker som var värda att samla på.

Jag vet att jag frågat honom för några år sedan hur man kan omsätta så mycket gammalt antikt, och då svarade han att mycket går till Tyskland, bland annat på stora långtradare.

Det här sista jag skrev måste tas med en nypa salt, eftersom mitt minne börjar bli sådär, men det låter ju logiskt.

Jag och Kristina har nu åkt till Torstens stora antikaffär och det jag är mest intresserad av är böcker, så när Kristina tittar på ting, söker jag dyrgripar bland böckerna.

En gång hittade jag en bok om hur Korrespondensinstitutet Hermods bildades. Grundaren hette Hermod. Det är nu så att jag själv plöjt igenom ca 400 Hermodsbrev en gång i tiden. Jag skulle ha sökt till KTH men ett barn kom i vägen, och så kom ännu ett, och ett husbygge, varför det aldrig blev någon lantmätare av mig. Däremot blev jag en mätningstekniker som bara flöt med i utveklingen. Det fanns massvis med jobb för en tekniker inom byggsektorn och jag blev utsättare i Järna kommun, och vid kommunsammanslagningen 1971 var jag anställd av Södertälje Kommun som mätningstekniker och gjorde mätningar för flygfotografering i hela kommunen fram till 1996.

På slutet drevs jag dock mot min dröm att hålla på med djur och människor, och så blev det en kompromiss som slutade med att jag övergav bådadera och började filma och skriva om ... människor!

Tillbaka till Torsten Björkman.

När vi kom in i den delen av ladan som förmodligen varit ladugård en gång i tiden, möttes vi av en ung dam med ansiktsdrag som mycket påminner om Torsten. Och mycket riktigt, det var hans sons dotter som nu arbetar i rörelsen. Precis då vi gick in genom dörren kände jag igen sonen, som gick ut. Jaha, tänkte jag, då har "ungdomarna" tagit över; och så är det kanske, jag vet inte, men efter att ha plockat åt mig några böcker som jag absolut "måste" ha; bland annat en poesibok av Carl Snoilsky. Så har jag då två poesiförfattare:

Nils Ferlin och Karl Snoilsky; förutom mig själv.

Men där skymtade jag något som gick som en skugga bortom närmaste bokhylla, var det inte den gamle ... i alla fall?

Jojomen, det var Torsten som fortfarande är still going strong. Jag gick i kapp honom och bad om några minuter, och eftersom kontoret var upptaget gick vi lite avsides och satte oss nära varandra för att kunna höra bra. Så började Torsten berätta; och under tiden letade hans barnbarn orolig efter honom, medan vi gamlingar svävade ut i nostalgi.


Får jag bjuda på en egen komposition där den sista strofen tillkom i eftermiddagssolen i Kristinas trädgård, som hon själv skapat med viss assistans från en viss poet, vilken alls inte är någon poet men skriver poesi i alla fall.

Här kommer en fläkt av Kristinas lustiga skapelse:
http://kristinaslustigatradgard.blogspot.com , och min egen komposition om livet.


LÅT OSS FÖRSTÅ ATT VI INTE KAN FATTA ALLT!

LÅT OSS PÅ NYTT ANA GUDARNAS VISHET!

LÅT OSS ANTA ATT VI BOR I EN SKÄRGÅRDSVIK!

LÅT OSS INTE GE UPP!

FÖRLÅT OSS!!!


Med detta perspektiv på livet, vill jag
förklara mig, sa MoffaFridolin.

Jag är ingen fysiker och ingen teolog men jag
är mycket nyfiken på livet och därmed också på
döden. Jag läser med förtjusning populärveten-
skapliga verk och jag är människa.

Jag har tagit del av fysikens heligaste formler
och konstanter och jag känner mig djupt berörd.
Inte för att jag fattar allt eller tror mig
någonsin förstå, men jag strävar uppåt efter
bästa förmåga. Jag samlar argument och jag
kommunicerar. Jag lever.

Rummet välver sig och griper tag i tiden.
Tiden, denna dolda kraft, som driver flödet
ständigt framåt uti svängande krumbukter
i harmonisk rörelse mot evigheten.

Rummet fylls av tid med tiden och till slut
får inte rummet rum och bryter formen till
en ny och rymligare rymd. Och nya former
skapas ständigt medan klockan går och går
och aldrig kommer fram.

Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra,
medan tanken överskrider det som tänkts av andra.
På min röda tråd är knappen trädd och utan den
så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina
händer tills tråden brister eller snurran vänder.

Innerst inne händer det som måste ske,
att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd
och höjd, gestaltar sig ännu som förr.
Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt
nya former allt som tiden lider, allt som
sol och måne vandrar värdigt över land och hav,
över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav.
Allt är ljuv musik.

Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och
dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla
myror är den andre lik. Ut i värden går hon för
sin närings skull, hem igen med hela famnen full.
Ser hon skogens rand och anar kosmos, ser hon
tingens inre kärna med sin lilla hjärna, ingen
vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död,
alla tarvar mat, den enes död den andres bröd,
allting är en näringssmet.

Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon
egen frihet eller går vi fram på smala stigar,
trampade från år till år utav nya individer
liknande desamma som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna inifrån, får vi
trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram
till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda
två, det finns alltid nya vägar man kan traska
på, men resans mål är alltid mull ändå.

I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten
lagas för vår resas färd. Där skydd för köld
och regn kan ges och ungar födas, där
lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld.
Impulser mäts som massan gånger farten. En enda
spark av någon mitt i baken, och genast ramlar
du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort
sekund och allt i rummet har fått fnatt, och
upp i fönstret hoppar husets katt, och välter
krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund.

Katten på råttan, och råttan på repet, impulserna
kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna
smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är
bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser
och rädslor och alla bär rackarens molande skam.



Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren
av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade,
slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på
glömskornas stig. Allting var skapat för mig.

Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland
i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank
och speglar mast och bord. Båten den driver med
vinden som krusar och leker i vatten och rår,
medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan
av jorden, där massan av urberg sin omdaning får.
Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas
mot sandstenens fuktade rand, medan tiden be-
vakas av tinget i urmakarns skickliga hand.
Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat
och örat har vant sig att se eller höra.
Varje dag har sin börda och lättast är det som
vi vant oss att göra.

Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen
en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och
själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på
vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som
slår mot min strand. Hela världen är fångad
i rörelsens upptäckta mönster, hela världen
är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får
pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas,
men vågen är lika ändå. Igår och idag är de
samma sorts vågor som vältrar sig fram, men
jag ser nu hur formen har ändrats till
spiraler i vågsvallets kam.

Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler
att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt
pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av
snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana,
och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler
de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess
vågor som jag skönjer i näckrosens damm.
Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart
börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in
för att stanna och vända tillbaka igen.


Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros
har sitt ödes roll, ingenstans är det synliga
givet, ty den rosens natur är ett såll.
Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar
kan spira sig in, för att värma och kyla och
nära minsta rum under taggbuskens skinn.

Allt är ett spel av frekvenser som drives av
tidvågen fram, till ett mönster som rör sig
stabilt liksom törnrosens stam. När en humla
bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta
att nektarns sötma bär grunden till rötter
som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat
slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att
se vad det lider att den tid som vår klocka ger,
är en tidsrymd bland många tider, det finns flera,
ja många fler.

En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens
spår där hon står, ändå blommar den blomman för
evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår. Det finns
ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå
förbliver den till liksom tiden som tickar och går.
Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar
däri bär atomen på samma mönster, den tar åt sig
av energi. Den tar och den ger beständigt, den
formar och omformar sig, elektronerna surrar
frenetiskt uti vårsolens kakafoni.

Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser
ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av
livskraft som söker en strand. Men under finns
under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus
som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt
söker ett hus.

Ljuset bär livet på jorden. Allt är av ljus i sig,
som söker sig ständigt mot mörkret, mörkret som
lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset,
ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form utav
ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare
bättre tid, ty för evig är kampen mot mörkret,
en inre strid i mig. Varje dag har sin egen
plåga, varje dag sin egen strid, men i tider
då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.

Hela världen vibrerar beständigt och det spirar
mot okänt mål. Varje liv är en svängel som pendlar
med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som
verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas
förevigt med ordning i kaos, i gudarnas namn.

Aftonbladet idag...

AteljéLivingRoom
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


AFTONBLADET

Köpte Aftonbladet i kväll; kunde inte låta bli!
Vet inte hur många gånger jag sagt att jag aldrig mera skulle köpa den tidningen.
Men... är man född i Konsum är det svårt att låta bli. Dessutom har jag ju läst en hel del om Lars Johan Hjerta, han som skapade tidningen mot alla odds. Han var en stor man, en sådan man man ej kan studera utan att beundra, men en egenskap hos honom blir jag lite förvånad över. Han hade fru och barn och kunde ändå inte låta bli sin arbetskamrat, den första kvinnliga journalisten i Sverige, Wendela Hebbe, vilken han gav ett hus som byggdes vid Snäckviken i Södertälje, där Astra Zenica finns idag.

Lars Johan Hjerta var en driftig man, det var han, som bland andra skapade Liljeholmens ljusfabrik. Han blev naturligtvis motarbetad när han gav ut en liberal tidning; det var före arbetarnas genombrott i riksdagen. Idag finns Wendelas hus invid kanalen, närmast slussen i Södertälje, där parkeringsplatsen nedanför Gamla flickskolan ligger.
Vill du lära dig lite om den tiden då Aftonbladet kom till ska du gå in där, och gå uppför trapporna. Där finns, vissa dagar, någon från Wendela Hebbes förening som kan guida dig genom hennes och hennes döttrars ärorika dagar.

Nu skall jag uttrycka vad jag tycker om Aftonbladet. Jag tycker att det är en djävla skittidning. Det är i början en hel del som är värt att läsa, om man är socialist, annars är det mest annonser och nöjen, nöjen...nöjen och sport; de skära sidorna. Och sport ser jag också som nöjen, i alla den typen av sport som drar en massa folk som betalar en bra slant för att bli upphetsade en stund.
I dagens tidning finns det faktiskt en artikel på sidan 23 som är värd att läsa, för den som är intresserad av verkligheten. Det är Pernilla Eriksson som refererar från Grekland den 15 juli i år, anno 2011. Där kan man ana att det är allvarligt för folket i detta land, som haft ledare som förslösat deras gemensamma tillgångar, eller har de inte det? Hur kan det annars fattas slantar i den genensamma kassan.
Det finns ju faktiskt ett annat sätt att se på saken; EU och Euron.
När de tuffa killarna i Stålstaterna, de som gick samman för att aldrig mera kriga mot varandra, utvidgade "sitt" revir, och bjöd in svagare länder som inte kunde konkurera med drakarna, då såg det ut som om de små skulle komma i åtnjutande av ett överskott från sina rika vänner.
Men som jag skrivit förut, människorna är giriga, och de stora bankerna har inte haft rent mjöl i påsen. Men detta vill man inte tala om officiellt; nej man smusslar och dunkar varandra i ryggen, och om man inte tillhör de stora hajarna, tror man gärna att om en tid är man själv med i A-laget; men då måste man håller käft.

Aftonbladet har under hela mitt liv ansetts som en arbetartidning, men nu måste jag opponera mig; Aftonbladet är en tidning som vill sälja lösnummer, och därför har man förlorat sitt ansvar att bilda folket och ge dem det redskap som de behöver för att försvara sig och sina ungar. Förresten är förhållandet mellan ungar och deras föräldrar likadant; framför allt föräldrar som skilt sig och tävlar med varandra om barnens gunst.
Vad skall man säga om föräldrarnas tilltag att köpa ut sprit åt sina barn, att inte ha kurage att säga nej, utan tänka som så: - Köper inte jag ut så gör nån annan det. Inte undra på att vår svenska moral, liksom moralen i hela västvärlden, har fått sig en knäck. Vad göra?

I slutet av 1800-talet var tillståndet i landet för djävligt, rent ut sagt. Men då steg vissa förgrundsgestalter upp över folkhavet och förkunnade. Det bildades olika rörelser som alla var fria från staten, och dessa drog till sig folk av alla slag. När bilen kom blev många förare helt spritfria. De religiösa frikyrkorna hade det sannerligen inte rätt, och många ledare straffades till och med av staten. Det var en kamp, och fackföreningar växte upp inom olika yrkesgrupper som bildade paraplyorganisationer som blev så starka att de kunde mäta sig med kapitalet.
Till slut blev de för starka, de ville vara med och bestämma om detta kapital som fanns i bolagen, men då sa man stopp och belägg. Det var då det vände. Då kom tankesmedjor och en pedagogik som lärde människorna att man skall tänka på sig själv; egentligen något liknande som Martin Luther skrev på sin lista, den han spikade upp i Wittenberg i Tyskland. Den som drog nytta av det var i första hand kungen i Sverige, Gustav Wasa, som därmed med gott samvete kunde stjäla till sig kyrkans ägodelar till staten. Det var nu Sverige blev en nation.
Nåväl, med jämna mellanrum måste någon makt stå upp och göra refst, liksom Karl XI gjorde när han återtog en massa gods som drottning Kristina delat ut till krigsherrarna, som kom hem från sina bataljer, med tavlor och dyrbara ägodelar från Europa.

Vi står nu inför en stor fara i Sverige, men ingen vill klä skott för en vändning helt om. Det finns en saga om tre små grisar, där två spelar och dansar medan den tredje bygger ett hus av sten. Spelmännen gör sin koja av ris, och när vargen kommer, Stora stygga vargen, då blåser han bort huset. Till slut kommer de som vill spela och vara glada till sin broders hus, och så börjar det hela om igen.

Ungefär så känns det då jag läser Aftonbladet idag. Att jag köper den då och då beror nog på att jag är nyfiken och vill se när det vänder; när folket är så moget och bildat att de kräver ett annat Aftonblad, en tidning som speglar verkligheten och som har visioner om en rättvis framtid...

Girighet som skapar armod...

Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


Humanist av födsel och ohejdad vana...

Som barn ansågs jag vara snäll och skötsam. Mina kompisars mammor tyckte mycket om mig, liksom mina lärare i skolan.

Men det betydde inte att jag tyckte om mig själv, rödhårig och fräknig som jag var, och oviss om min egen pappa egentligen var särskilt förtjust i mig, vilket det inte var någon tvekan om när det gällde min morfar, de få år vi fick tillsammans. Han dog nämligen då jag var fem år, och han var också rödhårig och fräknig över hela kroppen.

Jag var snarare ett mycket osäkert barn som måste anstränga mig på olika sätt för att bli gillad. Först när jag fick beröm kände jag mig älskad.
Detta har med tiden ändrats så att jag blivit medveten om själva problematiken, vilket också betyder att jag alltmer kan bli förbannad på människor som är dryga och anser sig själva lite förmer än andra.

Dock har jag märkt att det inte är så enkelt. Mina två döttrar har av födseln helt olika karaktärer. Den ena är verbal och känslig och den andra mera tystlåten, men handlingskraftig. Detsamma har jag funnit hos min sambos barn som är lika gamla som mina flickor.
Genom att umgås med barnen och studera dem har jag blivit van att se deras individuella karaktärer, och på så sätt har jag kunnat växla upp problematiken till ett högre plan.
Jag ser tendenserna i dagens politik och i den kommunala omsorgen. Under kriget växte det fram två skilda grupper som man också kan urskilja idag. Det var socialister (kommunister) och facister (nazister). Per Albin Hansson var noga med att folket skulle hålla samman, och det var därför Folkhemmet skapades. Genom att ge människorna det de behövde (arbete och barnbidrag)skulle extremisterna aldrig komma till tals.

De extrema grupperna innehöll medlemmar som kan ses som onda, sett ur medelklassens horisont. Men sanningen är snarare den att varje människa måste bevaka sitt revir. Och det är där problemet ligger; vad är mitt och vad är ditt.
De kan skylla sig själva! kan man säga; jobbar man och anstränger sig skall man ha rätt till lite lyx.
Jovisst, så är det man känner, men på vår jord har vi placerats i en viss position och på en viss plats, beroende av tillfälligheter som vi själva inte råder över. Att vi svenskar klarade oss från två världskrig är något som vi inte ska yvas över. Jag kunde lika gärna ha fötts på 1600-talet i en by i Dalarna, och varit tvungen att bege mig till exercisplatsen och sedan marschera till närmaste örlogshamn, där skepp väntade för att segla mig över till något av de baltiska länderna, där, om jag över huvud klarade överfarten, förmodligen blivit dödad av en fiende som själv snart skulle bli dödad.

Men varför se allt så dystert? Jo, för det är så det är, sett ur min horisont!

Tiden är som en logaritmisk spiral. Förhållandet mellan marknadskrafter och andliga krafter pendlar med tiden. En tids välstånd och yra, följs av depression och ångest. Varför det?

Jo, det finns ett samband mellan människornas karaktärer och samhällets välstånd. Den känslomässiga karaktären är långsiktigare, och den okänsliga är kortsiktigare. Båda behövs och båda söker sig till varandra som plus och minus i magnetismen, eller syra bas i kosten. Allt strävar mot balans, men endast en kort tid uppstår den eftersträvade jämvikten.

Men vad har det med den logaritmiska spiralen att göra? Det här är inte vetenskap, utan snarare kvasivetenskap. En magkänsla med andra ord.
En sådan där spiral följer en matematisk formel (rörelse) som förekommer på många ställen i naturen. Jag ser däri ett tryck på massan som rör sig i förhållande till ett diffust centrum. Från en cirkulär bana, där balans råder, går den över till en spiral där avståndet till den där centrumpunkten hela tiden minskar, och när den är nästan framme vänder den och ökar igen. Det är en pendel med andra ord. I en sådan pendel lever vi, och jag skall förklara närmare hur det ligger till; i mitt medvetande förståss. Att jag skulle få medhåll är inte att tänka på. Se på Gallileo t.ex. han hade ju rätt beträffande jordens förhållande till den övriga himlapellen, men han var alldeles för tidigt ute, och så är det med mig idag.

Hör här:

På det absoluta slutet av 1970-talet blev jag bekant med en uppfinnare som hette Ingvar Åstrand. Jag hade mina hästar i en hage utanför Brunnsäng i Södertälje. En kväll åkte jag upp dit för att se till mina hästar som gick alldeles utanför huset som hans familj bodde i. Vi blev stående ute och pratade tills solen gick ner och dimman lade sig på gräset medan månen plötsligt blev synlig över grantopparna. Vad pratade vi om?

Fysik!

Ingvar hade kommit på en rörelse som vi alla sett någon gång; vågor bakom en båt. Men Ingvar var inte som andra, han var av en sort som reflekterade mycket över det han såg. Det han betraktade var en vågrörelse som kom från en kraftkälla, en våg som förändrade karaktären hela tiden medan den varade. Det tog väl några sådana kvällar innan jag förstod vad han menade, men sedan fortsatte vi att samtala om företeelsen i 30 år.

Vansinnigt kanske du säger, och vansinnigt menade den grupp på nätet som Ingvar vänt sig till. Helt vansinnigt och ideotiskt tyckte man, och mycket ointressant tyckte alla professorer i fysik som han vände sig till, men Ingvar gav sig inte. Jag var med, så jag har upplevt Ingvars frustation när alla avvisade honom. Jag tror jag var den enda som följde honom på hans törnbeströdda väg.

Varför var alla så avvisande? Borde man inte tagit emot honom som prinsessan tog emot svinaherden med grytan som gick att spela på.

Vad Ingvar spelade på var elektromagnetiska vågor vilka studerats av våra förnämsta fysiker, kvantfysiker. Ingvar visade mig och alla andra en kurva som han gjort om till en form som gick att förstå. Det var Max Plankts kurva som gav grunden till kvantmekaniken. Det var bara det att ingen förstått Planks kurva över svartkroppsstrålningen; inte heller Max själv; enligt Ingvar.

Men Ingvar räknade om frekvens till våglängd och ritade kurvan på nytt, och då blev den så vacker; en lång strutformad vågrörelse med energirik början, och en mer och mer avtagande energi allt som rörelsen fortsatte mot sin slutfas. Dvs, rörelsen gick från blått mot rött liksom det astronomerna kallar rödförskjutningen.

Vetenskapen av idag tror på Big bang, där himlakropparna far med en vansinnig fart från varandra. Ingvar däremot såg i sin kurva en annan lösning; strålarna från stjärnor och galaxer långt borta förlorar energi under vägen mot oss på jorden, och därför blir vi alla vid vår läst, liksom skomakaren.

Hilma af Klint har en tavla som nu visas på Robygge i Järna, där hon skapat en sådan rörelse, enligt mitt förmenande.

Emellertid, Ingvar hade ingen framgång med sina idéer, och nu är han död; kanske av sorg. Men hans hemsida finns ännu på nätet för dem som vill forska vidare.

Nu har hans tankar under 30 år inte lämnat mig opåverkad, men jag ställde tidigt frågan: - Vad är det som gör att vågrörelsen tar den form som den gör. Ingvar var inte intresserad av den frågan, men jag tänkte vidare. Kanske är det så att andra vågrörelser med andra frekvenser hindrar Ingvars rörelse och formar den som den är skapt. I sjön rör sig vågfronter av olika slag. Jag ser det vid min stuga som ligger vid Långsjön i Mölnbo. En vågfront kan komma på morgonen och möta en annan från motsatt håll längre fram på dagen. Vågorna går igenom varandra. Någon träffar kanske båten där den ligger vid bryggan, och böjer av och bildar en annan vågfront och så vidare. Vågorna torde bromsa varandra lite, men det är inget som jag ser, ty det är ett så litet kvantum.

Det var det lilla kvantat som Max Plankt upptäckte med sitt experiment, och det Ingvar gjorde synligt med sin kurva. Det jag sedan började tänka på var just det lilla motståndet som dyker upp här och där.

Inom radiotekniken talar man fortfarande om etern, men inom fysiken i allmänhet har man nästan tagit bort begreppet eter, eftersom poitivismen kräver att man måste kunna mäta och väga dessa nyupptäckta objekt som skall räknas som vetenskapliga; och det har man misslyckats med när det gäller etern.

Jag skulle dock vilja kalla alla dessa vågor som finns i rymden för etern, och därmed har den återuppstått, i mitt medvetande i alla fall.

Vad skall jag med en eter till? Bra fråga!

Jag har särskilt lätt för att göra mig föreställningar. Jag utgår ifrån något och kommer slutligen till något helt annat.
Om vi nu har kvanta i himlen kan vi också ha det på jorden, kanske rent av i helvetet.

Karl Marx!

Marx skrev en hel del om energier. Han utgick från jorden och beräknade jordräntan. Räntan är rätt lik Ingvars kvanta. Marx studerade vidare arbetets värde och fick fram något som han kallade mervärde; alltså det värde som en vara erhåller när arbetaren bearbetar ett ämne. Då ska han ha betalt för det mervärdet ansåg han.

Idag känner vi väl till vad mervärde är, och staten har stiftat lagar som skall ge budgeten tillskott som kallas mervärdesskatt.

Ett piano har en klaviatur som består av tangenter som står i förbindelse med strängar av en viss sort. Dessa stämmer man så att det finns en viss frekvensskillnad mellan varje. Skillnaden är konstant över hela skalan i den tonskala som vi använder här hos oss idag.

När det gäller trygghet för människorna i vår stat bör det inte vara alltför stort gap mellan invånarnas förtjänster. Då riskerar vi att så småningom skapa en revolution. Re betyder åter, och evolution, betyder utveckling. De som blir alltför fattiga för att klara sin privata budget kommer att gå samman och kräva rättvisa löner, och andra förnödenheter. Vid storstrejken 1909 fick vi allmän rösträtt.

Efter krigen var man observant på detta förhållande, och det var då folkhemmet växte fram. På slutet på 80-talet (när Olof Palme blev mördad) började en förändring i folks attityder förändras.
Satsa på dig själv, en bok från Amerika, ser jag som startskottet.
Då blev det tydligt för mig, men knappast för mina arbetskamrater. På 90-talet skulle allt slimmas så att det blev en massa arbetskraft som inte längre behövdes, förutom alla ungdomar som skulle ut på arbetsmarknaden.

Det var då min snällhet upphörde; jag blev Tvärsan på jobbet, jag som hunnit vara med i facket i många år och som till och med varit aktiv inom politiken. Men jag var ursinnig längst där inne och hade en känsla i tandköttet som jag kallade "varggrin". Jag hade fått nog, och flera gånger mellan 1975 och 2004 gick jag i väggen, men reste mig igen och fortsatte att slåss. Många tankar har jag haft, och tänkt hit och dit för att jag egentligen inte vill se mina nära och kära som onda människor.

Nu har jag kommit fram till det jag presenterat här ovan. Människor är olika, ibland mycket olika, ja de är olika känsliga.
Annars kan man inte förstå att en ledare kan vara hyllad av så många människor fastän jag tycker att han är ett svin som förrått socialdemokratin och tagit för sig gods för egen del, och ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet när han säger att han ska arbeta i skogen och odla jorden. Vem som hellst kan se att en person med den kroppen inte duger något till i skogen. Han menade förståss att han skall se till att andra jobbar i hans skog, medan han själv tjänar storkovan på sina konsultuppdrag. Men det var inte det han sa.

Men ännu hårdare är alliansen som vet att folk lider, barn mobbas, och invandrare får vänta i åratal med invandringstillstånd och arbete. Dessutom får barn som integrerats i skolan och på fritiden och blivit bekanta och kompisar med svenska barn inte vara kvar här hos oss utan måste flytta hem till ett land som inte längre är deras.

Alla dessa orättvisor blir omöjliga att förstå om man inte tänker att människor är olika, och att det pö om pö blir en känslomessig förändring av vårt folk.

Lagom är bäst!

Lagom finns bara ett kort ögonblick, sedan blir det något annat. Det pendlar alltså, så som jag redan har påstått, och jag tror nu att vi är på väg att se att nyliberalismen som kom från USA i slutet på 70-talet inte längre håller.

Irland, Grekland och Portugal håller på att gå i konkurs. Irland har redan gjort det. USA har så stor statsskuld att de aldrig kommer att kunna betala tillbaka den. Hur skall det nu gå med Europa. När så många länder inte har råd att köpa, mister vi kunder och får inte sälja. Så har vi än en gång kommit in i en kris som kan leda till en världsdepression.

Ingvar och jag ägnade många timmar åt att prata om den tid som nu står framför oss. Ännu en gång frågar de sig, professorer och vanligt folk: - Hur har vi kommit hit?

Ja, just det, ett mysterium?

Skitsnack! girighet, avsaknad av bildning, njutning, ja i stort sätt genom att släppa de sju dödssynderna fria.

Girighet, olust inför bildning, lyx; inte minst spermapumpen som får lungorna att arbeta snabbare och hjärtat att pumpa häftigare... med högre frekvens! Ingvars spiral finns överallt i naturen och kulturen, så även i mitt medvetande.

I evighet, Amen!

I TidsPilens riktning...

Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se


I TidsPilens riktning

Jag står där mitt över 18-meterslinjen med en fot på vardera sidan. Bågen håller jag i vänster hand med ett fast grepp om bågsträngen där pilens nock sitter centrerad invid märket som är en liten metallkula.

Höjer bågen med rak arm och vrider den lite åt höger så att pilen vilar i sitt rätta läge intill handtaget, kring vilket jag lätt håller mitt urgamla skjutvapen som lätt förmår skjuta iväg pilen mot den cirkelformade tavlan; målet för dagen.

Lasse, min gamla lekkamrat sedan pojkåren, har tillgång till bågskytteklubbens innomhusbana där det är svalt och skönt en sådan här dag. Han har ringt några gånger och frågat om jag vill komma och prova på bågskytte. Just nu är det nästan inga andra där. Själv brukar han och hans hjärtevän åka dit nästan varje dag. Jag ringde honom, och han ringde mig, och så blev det bestämt att jag skulle komma.

Först plockade jag några nästan färdiga bigaråer; bäst att passa på, i morgon är de kanske redan övermogna; så åkte jag iväg och lämnade min sambo sedan 30 år, hemma ensam med dammsugaren.

Jag skulle stå med fötterna parallellt på var sin sida om den rödmålade linjen, sa Lasse, min bästis på den tiden då vi lekte Robin Hood på Togges gård, som vi egentligen kallade Bosses gård, som inte fått sitt namn efter vår Bosse som bodde på vår gård, Gulagårn. Vi var nämligen fyra gossar som höll ihop i många år innan det kom tjejer med i spelet.

Från början hade vi en skatt gemensamt, och ett hemligt rum där vi kunde gömma oss undan. Om du inte säger något till någon ska jag förmäla var vår grotta fanns; för det var nämligen en fantomengrotta, med Fantomens egna tidningar som vi kunde läsa i lampans sken. Vi hade nämligen vanliga ficklampsbatterier, ledare, och lamphållare; små lampor som passar till ficklampor. Vidare hade vi släpat ner sängdynor som vi hittat någonstans, mm..

Ok, men du måste lova!

Nere i Linkans källare fanns ett utmärkt ställe under källartrappen där vi fick plats tre, kanske fyra killar; en gång, till och med Linkan och jag och två flickor i vår klass; det måste ha varit i andra, för efter den gången vågade inga tjejer komma in på vår gård och leka; nja det skulle vara Kerstin då, för hon var en reko tjej som inte bangade för någonting, men det har jag berättat tidigare; jag menar på den tiden då Linkan och jag ännu inte blivit kompis med Bosse, och vi höll i honom bakom Pisshuset så att Kerstin fick slå honom.

Mobbing på 50-talet...?

Det är mycket man kommer att tänka på då man står så här stadigt med en röd linje mellan benen och höjer bågen med rak arm tills högerhanden (som spänner strängen med sitt märke och pilen vilande mellan bågen och nämnda sträng, på nersidan om märket), behagar släppa taget, varvid fjädrarna på pilens bakre ände elegant håller densamma i balans..

Med tanke på Togges gård med en jättestor björk längst uppe vid planket till nästa tomt, var det bara Lasse och jag som hade riktiga svärd. Lasses var gjord av en skida, och därför omöjlig att slå sönder med något annat svärd, gjort av vanliga pinnar, och mitt svärd var gjort av en gammal hockeyklubba.

Däremot var Lasses svärd inte gjort för att finnas till hands i evighet, ty i rännstensbrunnen utanför Konsumbutiken på Dalgatan, där gick det till slut ner mellan gallren, och kom aldrig mera upp. Men lika bra var det för snart hade vi sett en ny matinéfilm, och så var det dags för nya äventyr.

Nämnas kan att den stora björken var en flyktväg för Linkan och mig, ingen annan.

Gordon hade en kusin från Skåne en sommar. Han var lite dryg, om man säger så. När vi lekte Rymmare och fasttagare lyckades han med mycken möda komma upp på den första tjocka grenen, men när han skulle vidare var det tji, eftersom det var ett stort avstånd mellan första och andra grenen, varför det tarvades en elitgymnasts smidighet för att komma vidare upp till toppen där vi satt. Därifrån hade vi utsikt till Järnvägsbron.

När det gällde andra bedrifter kan jag tala om att Linkan och jag hoppade från första grenen och ner på marken en annan gång, och orsaken var ett tillfälligt besök av en flickbekant som jag träffade på Gillbergsviks sommarläger, som Barnens Dag anordnade. Vi skulle naturligtvis göra oss till för tösen, men den som en dag fångade in henne för gott var vår kompis Lasse, som sedan gifte sig med henne. Hennes namn var Maud, och hennes brorsa hetter Ulf, och han är idag en mycket god vän med Togge; Uffe, han spelar fiol och målar tavlor.

Jag minns att vi hade ett litterärt verk i vår skattkista, som innehöll nämnda bok, samt diverse serietidningar; jodå vi hade liksom ett bibliotek i vår hemliga förening, som förresten var fröet till en ofentlig sammanslutning som vi kallade: Fantomens I K, med egen kassabok och till slut en dyrgrip som förmodligen kommer att bli ett kommunalt dokument. Jag talar om Fantomenfilmen som vi spelade in 1954 och redigerades 1993 när Linkan, Bosse Lasse och jag, samt Togge, fyllde 50 år. Ja då var vi redan 5 män i vår bästa ålder, och det var till Lasses femtioårsdag som vi skapade ett nytt dokument av det gamla dokumentet. Och det var då vi kom på att även Togge måste vara med i gänget.

Lasse är en bra instruktör, och han uppmuntrade mig hela tiden. Först började vi helt nära tavlan, och det ska du inte tro, sa Lasse, att det är så mycket lättare. Och det var det inte heller. Pilarna satt spridda runt tavlan på den kvadratiska skärmen. Hugaligen, det här kommer aldrig att gå, dessutom var jag mycket darrig på grund av medicinering.

Men hur det var, när min utmärkta instrukör fått rätta till vissa fel; "då gick det mycket bättre". Jag skulle inte blunda med ena ögat, utan titta med båda, sa han bland annat. Dessutom skulle jag stå riktigt, ty en enda liten vridning i sidled kan göra mycket vid tavlan, och ju längre bort man står desto känsligare är det. Det sista kan jag väl förstå eftersom jag är en gammal kartläggare som siktat mot objekt långt borta; från ett berg till ett annat, där det fanns ett objekt, vilket i lantmäterikretsar kallas triangelpunkt. Dessa var utgångspunkter i kartan förr i tiden, nu använder man GPS från sateliter.

Pilen viner genom luften, och tyvärr är jag inte riktigt fokuserad. Mina tankar styrs mot helt andra mål.

Den där boken vi hade i vår skattkista hette: De fyra fjädrarna, alltså så många som vi var i vårt pionjärgäng. Jag läste boken, ja alla läste vi boken som handlar om en sommar när fyra pojkar leker indianer. Jag minns inte exakt, men jag kommer ihåg att boken influerade våra lekar; kanske är det just dessa lekar som påverkade oss så mycket att allt det jag gör nu, tillsammans med min barndomsvän, känns bekant på något sätt, och med rätta instruktionerna lyckades jag faktiskt sätta en pil mitt i prick från 18-meterslinjen.

Nu har vi bestämt att samla grabbarna, 5 stycken, vid Bågskytteklubbens paviljong, där jag kan ta upp kampen med Linkan igen, vilken alltid var min värsta konkurrent när det gällde fysiska övningar. Åja, Bosse också när vi kom lite längre fram i tiden; men det är en annan historia.

Alla har vi vandrat åt olika håll, men vi har nästan samma bakgrund. Lekarna på Gulagårn, Toggesgård och ungdomsgården, där vi kom in och skapade musik som vi till och med presenterade på Nalen en kväll, då Bosse och jag släpade på varsin kontrabas på tåget. Och kan du tänka dig:

- Burken var där! han som rockade på dragspel. Jag har hört sägas att han gick bort för några veckor sedan, men vårt gäng lever vidare och TidsPilen vaggar lite hit och dit i luften, men är ännu på väg mot sitt slutgiltiga mål...

Ungdomsaktiviteter i Flodområde 63

Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
550 64662


Angående fiske i Flodområde 63


Hej Christer!
För några dagar sedan träffade jag din bror Thomas på OKQ8-macken i Järna. Vi pratade en stund och han berättade att hans intressen nu var att fiska och jaga. Dessutom fotograferar han i sitt mikroskåp.

Det tog några dagar innan jag kom på att han är din bror, och så har tankarna dragit iväg. Jag vill minnas att vi träffades hemma hos Lasse Sjögren och Helena när de började vara tillsammans. Dessutom finns du med bland mina vänner på Stay friends. Det är en och annan av våra skolkamrater som dyker upp, det är kul. Det blir ett nätverk som har stor betydelse för mig när jag dokumenterar vår tid i Sörmland.

Jag arbetade många år med kartläggning i vår kommun, och har gått över stora arealer, upp på de högsta bergen och ner i dalarna där sjöarna ligger.

Jag arbetade på Stadsingenjörskontoret och fick en tjänst där det gällde att få sikt mellan triangelpunkter i Södertälje storkommun, vilket betyder att jag fick bege mig upp på bergen runt Trosa, Vagnhärad och Gnesta och Daga kommuner. Således har jag sett en del av vår hembyggd, vilket gjort att jag är intresserad av hur utvecklingen inom vissa områden skall gestalta sig i framtiden. Framför allt tänker jag på ungdomen; hur skall vi få ut dem i naturen.
Jag anser att det är viktigt att man lär sig sambanden mellan stad och land redan som liten, och att det inte går att lära sig verkligheten genom att spela spel och använda datorerna.

Ändå är naturligtvis datorn ett omistligt redskap idag, det är inte snack om det. Men det måste bli en deal där när det gäller tiden och kostnaderna.

För min del bodde vi på landet på somrarna, och sedan gifte jag mig med Margret Karlsson, som finns på samma skolkort som dig, och flyttade till Vårdinge, där vi fick två döttrar och fem barnbarn, flickor och pojkar.
När barnbarnen kom den ena efter den andra började jag skriva. Mycket för att de en dag måhända kan fråga efter gamla gulnade dokument om sin morfar och hans tid, men fan trort, men nu har jag kommit igång.


En dag mötte jag Olle Ström vid maren, en lämplig plats när det gäller honom, ty det var vid Maren hans intresse för fiske började. Annars föddes han i Mölnbo, hans pappa var slaktare och huset finns kvar och stocken i taket där man hängde upp kadavren. Idag bor ordföranden i hembygdsföreningen i boningshuset, som ligger närmast nya stationen i Mölnbo.
Olles föräldrar dog i Spanska sjukan 1918 och ligger begravda på Vårdinge kyrkogård. Olle var då bara 3 år och fick flytta till sin mormor som bodde helt nära Maren i Södertälje stad.
Där kom han i kontakt med fiskarna som åkte med sina båtar ut till dem som fiskade ute vid kusten, och han lärde känna alla som arbetade där vid Maren.
Snart fick han börja arbeta i en fiskaffär på Storgatan, kanske var det Arnolds, jag minns inte riktigt, men snart nog fick han börja i järnaffären strax intill. Det var på det viset Olle från Vårdinge blev egen företagare med sportaffären mitt för Torekällskolan, där jag och Helena gick i första och andra klass. Lasse gick i Oxbackskolan, men i tredje strålade vi samman i Mariekällskolan.
På slutet hade Olle, som du säkert vet, sin butik en halvtrappa upp en butik från Torekälltomten, den första låg en halvtrappa ner.
Olle var mycket verbal och hade inte min sambo stått och väntat på mig hade vi väl stått där än. Egentligen hade jag frågat om hur det var med fisket i Grävstasjön som ligger nära min stuga vid Långsjön; Ulriksdal vid vägs ände. Men den frågan blev aldrig besvarad, däremot fick jag på stående fot en hel livshistoria till skänks.
När jag kom hem igen satte jag mig vid min Atari och skrev för fulla muggar, och därför finns historien om Olle Ström kvar i mitt minne.
Jag vill bara tillägga att Olle hade chansen att bli fiskeriintendent. Jag antar att tjänsten ligger hos Länsstyrelsen; det kanske du vet bättre, men Olle blev kvar vid sin läst.

Det här med Olle är lite kul för mig som är särskilt knuten till Vårdinge, eftersom jag byggde hus och stall där och fick mina ungar där. Margret bor kvar där men jag bor i Brunnsäng hos Barbro Wahlström. När jag flyttade hit 1979 hade jag en häst med mig, Rudolf ett hingstföl, och så hyrde jag fjordingar från Taffsnäs i Gnesta.
Det blev en ridskola vid Viksberg som heter Stall Bergtorp. Flickorna på gatan och jag bildade föreningen Tälje Skog och Ungdom, en förening som är nära lierad med 4H och har sitt huvudkontor tillsammans med dem i Katrineholm; från Förbundet Skog och Ungdom kommer Studiefrämjandet där ni kanske är med?

Själv är jag frikopplad från hästarna nu, men jag ivrar för ungdomarna. Orsaken till att jag skriver detta först idag beror på att jag råkade åka förbi Mälarhamnen igår, och där fanns en jäkla massa pensionärer med sina spön. Det såg kul ut så jag måste stanna och fråga vad det skulle bli av, eftersom de samlats så där många på samma ställe.
En av kvinnorna gick inte att prata med, hon hade nämligen glömt sin jacka hemma och allt hade rört ihop sig för henne, men en karl som heter Knut Johansson kunde släcka min kunskapstörst, vilken är direkt sjuklig fortfarande. Han berättade att det finns två föreningar, en för amatörer och en som gillar sportfiske. Han sa också att det är svårt att hitta föryngringsplatser, ty ungdomarna söker sig inte längre till fiskeklubbarna.
Nu på morgonen sökte jag upp er hemsida och då upptäckte jag att du står som ordförande, och därför skriver jag detta brev till just dig.
Idag skriver jag bara, det är min hobby, och i sommar tänker jag ro Långsjön runt och fotografera, samt skriva om de gårdar som ligger där.

Jag har forskat lite kring Långsjön och funnit en hel del intressanta saker, och jag har satt Långsjön i ett större sammanhang. Långsjöns vatten rinner ut i Mölnboån vid den gamla kvarnen som finns dokumenterad från 1200-talet. Rinner förbi Balsberga och Hjortsberga till Usta och ut i Sillen. Men Sillen står i förbindelse med Frösjön som ligger mitt för Gnesta station. Norrut har vi ett sund där Frösjön övergår i Klämmingen som går ända till Laxne där Marvikarna möter, men ett antal meter högre. På vikingatiden kunde man med lätthet komma vidare ända till Mälaren och Birka eller Sigtuna, men idag måste man bära kanoterna en bit.

Söderut från Sillen strömmar vattnet genom Vagnhärad och Trosaån till hamnen som öppnar sig mot världens alla hav. Det här vattenområdet, med en mångfalld småsjöar som avger sitt överskott på vatten till sjöarna, Långsjön, Klämmingen, Frösjön och Sillen kallas: Flodområde 63 på Länsstyrelsens kartor. Vattnet som strömmar från Måsnaren och Lanaren rinner ner genom Brännaingeån kallas Flodområde 62/63, och från Mälaren genom Södertälje kanal har vi Flodområde 61.

Med elektronik, och sunt tänkande, skulle man åter kunna engagera ungdomen med aktiviteter som kan bringa dem till mognad, och förståelse för ekologi och ekonomi. Jag råkar vara en av dem som ser en vändning i kulturen, kanske mest av den anledningen att det är nödvändigt.

Läs gärna valda stycken på min hemsida: www.MilkRiverUniversity.se .
Det skulle vara roligt om vi kunde hålla kontakt. Jag är en allätare, när det gäller kunskap. Idag klockan 14:00 prick skall jag knacka på forne distriktslantmätaren Sven Engbloms dörr. Han är nu 84 år och still going strong. Vi har filosoferat nu om allt mellan himmel och jord i 12 år.

MVH/Jerry Linder

Det går en dag i sänder...

AteljéLivingRoom
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se


Tankar medan jag väntar...

Vi tar det från början!
Jag skulle träffa min vän, Sven Engblom 84, pensionär sedan många år, men med en strålande fysik. Simmar många längder flera gånger i veckan, och cycklar på sommaren dit han ska, om han inte tar bussen. Bilen har ungarna fått.

Jag har varit dålig från och till, och därför har det känts tungt att motionera, även om jag vet att det är viktigt för hälsan. Men när det skaver i höften och blodtrycksmedicinen hämmar hjärtat (betablockerare), då är det ingen höjdare att motionera. Det klart en del motion får man då man "springer" i trappor, och det gör jag ganska många gånger på en dag, eftersom jag har mitt arbetsrum på nedre botten.
I min ålder är det lite knalt med närminnet, därför är det alltid något man skulle ta med sig upp eller ner, och så får man ta trapporna igen.

För ett drygt år sedan skulle jag cyckla hem till Sven och filosofera; vi gör det en gång i månaden, utom på sommaren.
Prick klockan 14:00 brukar jag vara där, och nu var jag lite försenad av naturliga skäl; jag orkade inte trampa längre, var helslut i hela kroppen och kände att jag måste sätta mig på någon parkbänk och återhämta krafterna.

Det var bara det att det inte fanns någon parkbänk, bara släta marken, och jag ville inte göra mig sjukare än jag var; eller var jag så sjuk som det verkade.

Jag hade valt den planaste vägen. Från bron ( jag bor ju på östra sidan kanalen) och upp till Dalparken där vägen går mot
Ronna och Lina; själv skulle jag till Geneta. När jag kom till Bårsta idrottsplan tog jag av till vänster och cyklade på parkvägen där, och det var när jag kommit halvvägs på den som jag höll på att dö; i alla fall kändes det så i alla lemmar.

Jag lutade mig mot cyckeln i stället för att lägga mig ner, och snart återhämtade jag mig någorlunda så att jag kunde trampa vidare. Jag hade inte missat allt för många minuter när jag kom fram, och våra timmar som filosofer blev lyckade som vanligt. Sven bjuder nämligen på kaffe med smörgås och en kaka av något slag. Det här var på 11:e året, nu är det tolv.

Sedan dess har jag haft svindel och svag lust för motion av alla slag. Jag som älskade all idrott när jag var yngre, och cycklade åtskilliga mil innan jag var 15 år, eftersom vi inte hade någon bil förrän då och vår sommarstuga låg mellan Södertälje och Järna.

Det var på Trosa marknad som jag fann min dyrgrip: en militärcyckel av dammodell som tillåter en gammal man att bestiga fartåket utan att lyfta benet alltför högt. 550 spänn kostade den och genast när jag såg den var jag såld. Jag skulle ha kunnat cyckla hela vägen hem på den, om jag inte varit så otränad. Detta var nog för tio år sedan.

För att skryta lite om min forna form kan jag tala om att jag gått Trosamarchen en gång när jag gick i gymnasiet. Det var på den tiden då man byggde nya motorvägen. När vi kom till avtagsvägen ner till Trosa började vissa personer springa, och det blev en tävlan att komma först till Stadshotellet. Jag var en av dem.

En annan gång skulle jag och en kompis segla till Västervik, hade vi tänkt. Nu blev det inte så långt ty vädrets makter var så grymma redan tredje natten (det här var sommaren 1962) så det började storma på Ostkusten, och våra segelkanoter kastades upp på land och en tall blåste omkull alldeles nära tältet. Då gav vi upp och vände tillbaka mot Trosa och lade oss där i flera dygn. Det var min första kontakt med Trosa och mitt första supäventyr, ty vi blev hembjudna till Sme-Hjalle och hans fru, och blev bjudna på brännvin i kopp. Nästa natt lade vi ut långrev med Hjalle och hans svåger, och när vi tagit upp reven på morgonen utan fångst, fortsatte de att supa; då gick vi hem till vårt.

Annars har jag varit mycket försiktig med sprit; allt för försiktig brukar jag säga, och inga andra laster har jag, utom att jag kanske haft för stor vilja att skapa det omöjliga.

Har man stora ambitioner som inte kunnat förverkligas blir man naturligtvis besviken, och det har jag varit många gånger; kan det kanske var det som gett mig högt blodtryck på äldre dar. Men nu är det så att både farmor och min pappa hade högt blodtryck, liksom min syster, det är förmodligen ärftligt.


På senaste året har jag tänkt på alla mediciner jag stoppar i mig. Främst då betablockeraren som hämmar hjärtats pumpande.
Därför tog jag kontakt med min nya läkare på vårdcentralen.
Hon föreslog att jag skulle ta bort blodtrycksmedicinerna, och så tog man ett ekg som visade att jag hade bara 30 pulsslag i minuten. Hoppsan, visst brukade jag ha låg puls, till och med lika låg som Sixten Jernberg hade när jag gick i åttan. Läkaren rådgjorde med sin kollega och så fick jag åka hem.

Nästa dag kände jag mig mindre yr i bollen, och jag tog en sväng med bilen för att leta efter farmors föräldrars ställe som skall finnas någonstans i Botkyrka. Jag kände mig som vanligt, men ingen yrsel, och när jag kom hem fick jag ta emot ett samtal från min läkare som varit i kontakt med Hjärt och Lungavdelningen på sjukhuset. Hon hade läst av ekg- uppgifterna på datorn och funnit att min puls var nere i 25 och specialisten på sjukhuset hade rått henne att remitera mig till dem, vilket betydde att jag genast blev skjutsad ner till Akuten.

Detta var 1:a stycket; snart kommer det 2:a.


Där blev jag lotsad ner på en säng som stod lite vid sidan och hade en hylla ovanför där det stod en apparat för tagning av blodtryck och puls. Där fick jag ligga med en manschett om ena överarmen medan apparaten pumpade och kände av trycket i min ena överarm. Där låg jag länge och gång på gång mätte apparaten trycket i min kropp. 28 pulsslag i minuten var det lägsta, trycket fick jag inte veta.

Så kom där en manlig sjuksköterska med en rullstol och erbjöd mig att sätta mig i den, men där kan man se hur lite man vet om varandra. Det fanns ju ingen anledning att sätta sig i en rullstol bara för att man var på sjukhus. Sålunda gick vi upp till hjärt&lung-avdelningen där trevliga sjukskötersker tog hand om mig.

Jag fick en säng tilldelad tillsammans med två andra patienter som legat där några dagar. Det var Lasse och Eddie, och båda hade cool, en sjukdom i lungorna som inte är nådig att ha.

Jag fick nattkläder och en filt och så satte de på mig minst sex elektroder som skulle känna av pulsen och så var det mat.

På avdelningen dök det upp en gammal bekant, en granne som hade haft ett epileptiskt anfall när han körde bil och så blev också han anmodad att uppsöka närmaste akut.

TV fanns det naturligtvis i sällskapsrummet och kaffe och skorpor. När det till slut var dags att sova hade mina rumskompisar redan lagt sig. De hade en genomskinlig slang i näsan som gav dem ett syretillskott.

Så försökte jag skärma av de andra killarna, men misslyckades totalt. Visserligen snarkade min sambo där hemma, vilket fick mig att flytta ner i gillestugan, men detta var förskräckligt.

Stackars människor, vilket öde att drabbas av cool. Jag minns att min mor hade det på slutet enligt en läkare på intensiven som gav sig tid att förklara hennes tillstånd för mig. Hyggligt gjort.

När klockan var två på natten måste jag gå upp och ut till nattsköterskan. - Undras om man kan få något att sova på, sa jag, och stack in nosen innanför sköterskornas revir. - Du kan ta kudden med dig och filten och lägga dig på soffan här ute.

Samtidigt frågade jag om hon kunde visa mig på bildskärmen hur min pulskurva såg ut. Längst fram på raden där kurvan var ritad angavs ett medelvärde. Det låg på ca 50 slag i minuten, det var ju ganska bra för jag hade just gått upp.

Jag fick faktiskt några timmars sömn på soffan, och på morgonen fick jag önska mig vilken frukost jag ville ha.
- Finns det havregrynsgröt, frågade jag. - Det kan du lita på, sa sköterskan som hade hand om maten den morgonen. - Bra, sa jag, då tar jag det.

TV:n stod på hela dagen. Jag satt länge och tittade, och bredvid mig satt en syreansk gammal gumma som tycktes gilla att sitta tillsammans med mig. Men hon kunde ingen svenska, och ibland blev hon arg över det hon såg.

Då och då gick jag och tittade in genom det stora fönstret som skiljer sköterskornas rum från korridoren. I en viss vinkel kunde jag se min pulskurva, som för övrigt låg tämligen konstant på 57.

Nu hade jag varit utan beta-blockerare som begränsade hjärtats arbete i tre dygn, och allt kändes mycket bra. Så blev det rond och jag fick gå in till en läkare och där satt också de sköterskor som svarade för mitt välbefinnande på avdelningen. Läkaren talade lite om mina mediciner och vi var överens med min distriktsläkare, vilken är holländska. Förmodligen var det fel att ge mig den där beta-blockeraren som jag hade tagit en längre tid nu. Särskilt som jag hade den andra blodtrycksmedicinen som verkar på blodkärlen så att de utvidgar sig.

Så blev det natt och dag igen och en ny rond med en ny läkare. Jag fick rätta honom på några punkter när det gällde mediciner jag tar, och det är av största vikt att man som patient är med och resonerar. Det är ju så lätt att man får i sig medicin som man inte skall ha.

Jag har en god vän som är diabetiker sedan fem års ålder. I början då han fick insulin tog de prover med lång tid emellan. Men som vi alla vet som kommit i kontakt med den där problematiken kan blodsockerhalten ändra sig mycket fort. Därför blev det ofta fel i doceringen förr i tiden.

På samma sätt vore det bra om man själv kan komma de olika världena som ska gälla för just den personen.

Så kan man göra när det gäller blodtryck och puls idag. Jag har just varit på apoteket och kollat blodtrycket. En apparat står för detta ändamål längst inne i lokalen. Där kan man sätta sig och lugna ner sig i ca tio minuter innan man sätter igång.

Detta var 2:a stycket, nu kommer 3:e.

Vad är det vi väntar på?

Efter att i flera år ätit beta-blockerare och mått dåligt, med yrsel och dålig ork, förväntade jag mig en skön promenad hem från sjukhuset. Det är väl ca 4 km, inte mer, men förut ville jag ogärna gå så långt, fastän jag så många gånger gått sträckan från Brunnsäng till centrum och hem igen.

Med förvissningen om att jag hade ett starkt hjärta och normal puls, gick jag ut genom entreporten och ut i världen. Bakom mig lämnade jag mina hostande rumskamrater som troligen går ett grymt öde till mötes. Allt är relativt, som Einstein sa, och nog kändes det i hela kroppen att det var rätt av min läkare på vårdcentralen att ordinera bort den där förbaskade beta-blockeraren; men vem vet...

Efter en vecka gick jag till Tallhöjdens vårdcentral och gjorde ett nytt prov på mitt blodtryck och på pulsen. Det visade sig att jag fortfarande hade goda världen: 140/85 och 70 slag i minuten. Det var jag nöjd med.

Hos en god vän, som vi besökte, gjordes ett nytt prov. Hon hade nämligen en egen mätare och den visade ungefär det samma
som vårdcentralens. Några små variationer kunde märkas, men inget som hade någon betydelse.

Så gick jag till apoteket och frågade efter en apparat.
Expediten rekommenderade mig att gå till en elektronikaffär och köpa en apparat för halva priset. På Kjell&Co fanns flera olika sorter. En för ca 800 kr skulle säkert passa. Men jag köpte ingen den dagen, ville kolla runt lite mera först.

Härom dagen var jag tillbaka till apoteket och kollade mina världen. Jag hade 137/87, vilket är ett mycket bra värde på mitt blodtryck. Pulsen var 66.

Idag har jag varit där igen. Nu kunde jag trycka på den blå knappen själv; två gånger, sedan sköter sig allting själv.
Eftersom jag betjänade mig själv gjorde jag testet två gånger och kunde då jämföra resultaten. första gången fick jag världena 138/94, 64, och andra gången 152/88, 62.

Man kan se att apparaten inte är så noggran i sina mätningar, men det är väl tillräckligt god överenstämmelse mellan testen, kan jag tro. I morgon ska jag gå till vårdcentralen och testa mig igen, hur deras apparat stämmer med alla andra. Förresten är det nog ingen apparat utan en ung sköterska. Man kan befara att trycket blir lite högre då, eftersom jag är ganska känslig för sådana.

Detta var 3:e stycket, nu kommer avslutningen.

Den 27:e i denna månad hade jag en tid på besiktningen i Södertälje där jag bor. Men jag glömde bort tiden jag fått och vi kom inte på att vi skulle besiktiga bilen förrän vi kom hem på kvällen.

Förra året fick jag också ett erbjudande att besiktiga min bil såvida jag skickade in 300 spänn till Svensk bilprovning.
Jag trodde förståss att allt var som det alltid varit, att man kan betala i luckan där det satt en dam och tog betalt. Icke sa Nicke, så var det inte, om jag ville ha bilen besiktigad på föreslagen tid måste det ske efter deras bestämmelser, och därmed förlorade jag den tid jag fått.

Nu hände det igen. Ok, det är väl ingen fara, tänkte jag, bara att boka en ny tid. Pyttsan, så var det inte alls. Jag hade ändå tur att få en tid efter envisa försök hos Bilprovningen centralt; alltså vad väntar man sig?

Jag ringde nu varje timme och tryckte på en massa knappar för att få personlig service av en central bokningscentral.
I andra ändan är det någon som talar om var någonstans jag står i kön, och hur lång tid det tar innan jag kommer fram.

Kanske väntar man sig att någon i närheten skall ha bokat av, och att jag skall få dennes tid; men vad händer. Efter att ha upprepat bilnummer och namn för hundraelfte gången får man kanske en tid en bra bit borta; Upplands Väsby kanske!
När hade du fått en tid, frågar rösten, för jag hade faktiskt fått en tid i nästa månad, alltså den 11:e, men då får bilen stå stilla här hemma i elva dagar.

- Jaha, säger rösten...aj då där försvann en bra tid i Upplands Väsby, som ändå var så fjärran att kärran måste stå fyra dagar; och vi som måste göra det och det och inte kan avvara vårt kära transportmedel. Allt ser svart ut och blodtrycket stiger för varje samtal med Bilprovningens personliga bokningscentral.

Ingen tvekan vad man väntar sig, men det brukar man inte tala om så här mitt i sommaren när jordgubbarna bara kostar 15 kronor litern på torget...

För visst är det så när livet börjar gå trögare och trögare. Allt man har tänkt visar sig vara lite skevt, och skall jag någonsin hinna klart det jag håller på med? Jag som hade tänkt så långt in i framtiden.

Vem tar hand om allt det jag skrivit, och i vilket sammanhang skall det sättas; det är ju bara jag som vet hur det var tänkt.
Jag sitter i bilen och väntar på min tur, jag har faktiskt fått en tid i sista minuten. Gud var lång en minut kan vara, och 60 minuter, hur hiskligt många tankar hinner man
inte tänka när man tittar på gegistreringsnumer som ilar förbi på skärmen.

Jag har fått en tid i elfte timmen, i Högdalen. Tur det annars hade jag fått körförbud den dag som idag är, den första i sjunde 2011.
Jag reste hemmifrån klockan 8:00 och skulle vara på Bilprovningen klockan 10:40. Men för säkerhets skull, jag som aldrig varit väster om Älvsjö. Bilprovningen var på ett industriområde.

Så dyker bokstavskombinationen upp, och några siffror, OON/724, äntligen! Jag kör in bilen och möts av en leende tjej i overall; det var som sjutton. Vi hälsar och så sätter hon igång; lika säker som någon av killarna. Där fick jag något att tänka på. Ett par varv runt huset och koll på bromsarna ute för att förhindra att det blir gaser inne. Bromsarna var perfekta och C2-halten också, som vanligt.
Endast en spindellänk på vänster fram måste bytas. Det blir till att åka till verkstan där hemma.

Får vara hur det vill med slutet på denna livsresa, det är bara till att ta en dag i taget. Men nog bli det många tankar... Det är mycket som skall klaffa på mig och bilen; många timmars väntan blev det för att få reda på hur vi mår!