Bröderna Karlsson...filmtankar!

AteljéLivingRoom
Jerry Linder

Moffas@Spray
0708 661808

Hemsida:
www.MilkRiverUniversity.se

Publikation: Nätis! http://MoffasMilkNet.blogspot.com


Film-Time i MiddleMilkDominion

I södertälje fanns ett åkeri som hette Bröderna Karlsson: de komkurrerade med sin far som naturligtvis också hette Karlsson, men kallades för Getarn, därför att han växt upp på ett ställe i närheten av Getasjön.

Getarn var en häftig man, han är nog staden Södertäljes störste entreprenör. Det går många historier om honom, men de flesta som skulle kunnat berätta har gått till de himelska ängderna.

Jag har i trettio år tänkt att jag skulle dokumentera några av de händelser som han var med om, men så går den ena dagen efter den andra. En dag träffade jag den vackraste mamman som vi hade på Gulagårn, hon som har en dotter som jobbar på ungdomsgården här i Brunnsäng; hon kommer ihåg Getarn, hur ödmjuk han var då han kom in på kontoret där hon jobbade: en revisionsbyrå. Han stod alltid vid dörren med mössan i hand. Han respekterade verkligen deras arbete med papper och skrivna ord. Men gällde det motorer: lastbilar och grävskopor, då hade han ingen respekt alls. Det sägs att Bröderna Karlsson körde firman i botten, och att den lilla rörelse som farsgubben byggde upp, så småningor urgröptes genom missbruk av moral och allmänt hyfs, ja jag vet tyvärr inte så noga. Men den film jag vill berätta om, handlar om vår samhälleliga fördärv och hur det till slut ändå gryr ett hopp om framtiden...

Det var söndag morgon och jag låg länge i sängen och gruvade mig för att gå upp, fastän solen sken och bilen var fulltankad och min sambo sedan trettio år tillbaka, Kristina, var på bra humör, vilket man hör på stegen i köket.

Näe, fan också, idag vill jag vara fri och göra precis vad jag vill, tänkte jag; ja det tänkte jag faktiskt, även om jag inte brukar tycka illa vara att ha sällskap av min kära Kristina; men i alla fall, ibland vill man göra precis det som faller en in: idag skulle det ske, kände jag och gick ut på muggen och drillade lite grann och tog min tablett, den sista jag hade kvar av en viss sort. I morgon får jag klara mig utan tills doktorn ringer in ett nytt recept.

Nåväl, jag deklarerade mina åsikter om frihet och fick godkänt, och så började jag planera min dag, min fria dag.

Nu var det bara det att Kristina råkade säga att hon så in i norden ville upp i skogen och fotografera den där fina mosskogen som vi passerade för några dagar sedan då vi gick i skogen för att leta svamp. Vi hade gått en runda i skogen ovanför Högantorp gamla folkskola, uppför backen till vägen som går till ett timmerupplag, och ner mot golfbanan där folk ödar sina timmar på att förpassa en vit liten kula ner i ett grop i green, en sysselsättning som verkar närmast löjlig i mina ögon.
Tänk dig tillbaka hundrafemtio år när folk svalt och flyttade till Amerika och röjde land för att överleva, och nu går man makligt och drar en väska bakom sig med ett antal klubbor som man skall slå den röksvamplika tingesten med.

Ok, vi gick fram till Salems golfbana med risk för eget liv, ty rätt var det var kom en boll sjungande strax invid oss. Snabbt förpassade vi oss in i skogen igen, och så gick vi på en stig/väg som visade sig bära hän till en bunker utan ingång, underligt nog, uppe på en höjd. Snart var vi tillbaka till bilen igen.

Det var då det, den här söndagen, min fria söndag, önskade min kära sambo sedan trettio år, leta rätt på ett visst parti på den rundan där det växte mycket grön mossa bland stillastående glavatten. Inte hittar hon själv i skogen och inte kunde jag förmena henne dessa vackra bilder en dag som denna, då solen sken och vi just hade ätit frukost och druckit kaffe.

Så vi tog stövlarna på oss och gav oss iväg, men... inte hittade vi tillbaka till glavattnet, men grön mossa var det överallt. Däremot hittade vi i kanten av en liten stig, små små kantareller, stora som små knappar till en blus.

- Bra sa jag, då går vi hit om några dagar och plockar dessa första primörer:

- Om vi hittar hit ja, sa Kristina.

- Man skulle ha en sådan där 4G-modul, sa jag, med GPS, då skulle vi säkert finna dem.

Nu är det så att jag en längre tidd tänkt köpa en tockedär apparat. Ja, jag måste ha en sådan när jag rekognocerar mina polygoner som ska bli succé inom en snar framtid, om jag bara kommer till skott. Jag kallar min vandringsrunda, som förståss också kan vara en cykeltur eller en bilutflykt. Det klart att man även kan ro runt Långsjön i Mölnbo, där min stuga ligger, den vi kallar AkterKastellet. Eftersom jag är gammal mätningstekniker i kommunen, är jag behäftad med detta fel att jag vill kalla mina rundor för polygoner. Poly betyder många, och gon betyder hörn. I varje hörn ska jag ta ner koordinaterna från sateliterna. Har man tre sateliter blir det tre avstånd, och har man tre får man en ganska säker bestämning av punkten (hörnet). Men har man fyra sateliter och fyra längder får man en överbestämning. Ja så var det i alla fall på triangelnätet (92 punkter på höga berg och på vattentorn och kyrkor i Södertälje tänkta storkommun, där Daga, Gnesta, Trosa och Vagnhärad skulle ingå.

Hur som helst, nu började det brännas. Inte bara mina polygoner tarvade en telefon av modernaste snitt, med möjligeter att surfa på nätet och fotografera olika svampar, förutom att man fick positionen noga bestämd; men hur noga?

Det var inte bara att gå in i en butik och peka på en platt manick och säga:
-Den ska jag ha! Den skulle ju också laddas med olika program, för den här telefonen var inte bara en telefon man pratar i, utan en liten dator som skall vara kopplad till något av alla leverantörer av svävande vågor som bär på ettor och nollor av ett särskilt snitt; ty det handlar om allmosor till bolaget som tillhandahåller frekvenser/våglängder, som med ljusets hastighet i vakum (C) tar sig fram genom andra vågor som i sin tur tar sig genom vågor till förbannelse. Testa med en gammal transistorradio får du se. Vrid ratten som står i förbindelse med kondensatorn, du får konstiga ljud från när och fjärran och alla ljud bärs fram på dessa vågor.

Ingvar och jag, har pratat om sådana vågor i 30 år, men nu är jag ensam om eländet, det finns ingen i denna världen som ville hålla med Ingvar om att vågorna från en stjärna långt bort, mycket långt bort bärs av vågor som förändras.

Fysikens stjärnor idag är alla ense om att himlakropparna far iväg med en ruskigt hög hastighet bort ifrån varandra, men Ingvar har tänkt igenom det hela ordentligt och funnit att det med största sannolikhet förhåller sig så att det är kraften från vågen som minskar då den rör sig mot oss. Alltså impulsen minskar i styrka genom att vågen hela tiden förlorar energi till andra vågor den pressar sig fram igenom. Titta på vågorna på sjön när du kommer med Ejdern och far mot Björkö/Adelsö nästa gång.

Dopplerefekten kallar man det beteende som framträder då en energikälla: en ambulans t.ex rör sig i förhållande till dig på gatan. Ett tonläge när den kommer närmare och närmare, och ett annat när den försvinner bort. Precis på samma sätt utvecklar sig skeendet när det gäller alla elektromagnetiska vågor, där de vågor som retar våra stavar i ögonen retas av vågor av viss frekvens. När vågorna blir längre betyder det att frekvenserna blir färre, och när frekvensen ökar blir på samma sätt vågorna kortare. Det är när vågorna är nyss utsprungna från källan som de har störst kraft och det är då de får mest motstånd från andra vågor. Det är som om du var vid Stora torget i Södertälje och ska med tåget till Stockholm, och måste vara framme en viss tid för att...du är sen och måste springa. Det är många andra (vågor) ute den här tiden, och somliga går med strömmen, medan andra går mot; spelar ingen roll, väldigt många går precis där du vill sätta ner fötterna för att komma fram så fort som möjligt. Till sist kommer du på att du får lov att springa så mycket i sick-sack att det inte lönar sig att springa allt vad du är värd.

Vad betyder det? Den väg du måste springa blir längre då du springer fort, på grund av att du måste parera möten, och det betyder att den totala hastigheten från torget till stationen blir densamma om du anstränger dig till max eller om du försöker hitta en hastighet som passar in i förhållande till den täthet som finns bland dina "medlöpare"; och så är det i livet i stort. "Simma lugnt, är ett bra uttryck.

Ingvar kom på idén om ett mönster för rörelsen, och jag bad honom skriva så folk kan förstå, inte reta höga vederbörande som måst skrubba professorn på ryggen för att själv bli professor. Men jag som bara är mätningstekniker (fd) kan ju kosta på mig att bre ut texten; är det svårt att förstå?

Det är alltså sådana där vågor som sateliterna sänder ut åt alla håll, och som jag kan plocka upp med min modul. Samtidigt är satelitsändarna registrerade från olika landstationer över hela världen. I Sverige har vi en i södra landsändan (Onsalalaboratoriet), varifrån man mäter längden (frekvenserna/våglängderna)till sateliterna.

Innan Ingvar gick bort strax före nyår hade han räknat på detta och funnit att han kunde få en noggrannare angivelse av längden till en punkt från satelliten, den sändare som i varje sekund uppdaterades från landstationerna så att dessa kan ses som de triangelpunkter som jag och mina arbetskompisar gjorde mätningar från då vi rekognocerade våra polygoner i Södertäljes ytterområden. Numera mäter man inte från dem, nu kan man mäta direkt från vilken punkt som helst, där man kan ställa upp sin teodolit med längdmätare, sin toralstation.

När det gäller mina polygoner, misstänker jag att de kommer att kunna liknas vid en bok. Jag har funderat på GaijasGreenBible. En forskare uppfann ordet Gaija; vilket är namnet på jordklotet sett som ett levande väsen. Nu är Gaija hotad, det är forskarna överens om, och det betyder att de religiösa skrifter som finns på jorden inte räcker till. Vi har med våra sofistikerade maskiner lyckats skapa sådana system att Gaijas hela existens är hotad; och...man kan se det så att vi har sprungit för fort för att Gaija ska hinna med, precis på samma sätt som när du skulle till Stockholm till varje pris, och stånga dig fram i massan av människor. För övrigt har Einstein sagt att hastigheten i vakuum är 300 000 km i sekunden, vilket märks då jag tjattar med min dotterdotter i L.A. på andra sidan Atlanten. I mjölk går ljuset saktare än i vakuum, alltså om jag gör den där språngmarschen på natten när det inte är så många ute och går på trottoaren, kan jag springa fort med mindre energiförlust.

Min första polygon börjar vid karusellen på Gulagårn, och gå åt två håll. En mot Stockholm där folktätheten är stor. Av viss anledning ska jag till Expresso House på Västerlånggatan i Gamla stan. Där finns en ström av folk från hela världen.

Min andra utbredning går mot Flodområde 63, alltså det område där regndropparna rör sig i strömmar ner i sjöarna vars vatten rinner ut i hamnen i Trosa. Skolorna i detta område skall få besök av "Den Helio-cintriske Lorden (ljusspridaren MoffaFridolin); Ambasadör de Kreatörs of FloodArea63Dahomey. Dahomey hette ett land där det fanns äkta Amazoner, kvinnliga krigare som vaktade kungens slott. Landet ligger på Afrikas västkust, och heter idag Benin. Benin har en långsmal form och gränsar till landet Burkina Faso, där pingstkyrkan i södertälje är med och sponsrar en internatskola för pojkar som blivit föräldrarlösa.

MoffaFridolin vill stiga i land i Benin och hjälpa flickor som blir sexuellt utnyttjade av äldre släktingar, som blir bortgifta och måste ta emom manlig sperma och aidsvirus i sin kvinnliga kroppshydda, och föda barn som redan som nyfödda har smittats med aids. Det är värre det än mitt dilemma, att vara född med rött hår och begynnande fräknar!

Bröderna Karlsson handlar lite om allt detta. Det är ett tvillingpar som är helt olika. Och så är vi, Kristina och jag. Hon sköter det praktiska, och jag det andliga.
Ändå säger hon att det är hon som sköter det andliga och att jag kanske kan sägas vara en s.k. författare som leker med orden för egen del...suck!