Solar strålar mor jorden, vårt hem i Kosmos...

AteljéLivingRoom
Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 070 75 34 539


Tvärt om

Moffa är nog inte klok!
Men vem är det. Historien visar att den klokaste av människor har tänkt så in i bomben galet; ta Påven i Rom till exempel. Han, den högste som satt på den hiliga stolen som ersättare för gud, han hade helt fel, och Galileo rätt.

Det finns många exempel på detta. Jesus ansågs förvrida huvudena på sina vänner när han gick fritt och predikade, och de skriftlärde ansåg att han gjorde fel mot folket. I själva verket har människorna fått det mycket bättre sedan de följt de anvisningar som finns i Nya Testamentet, så länge de ids följa hans anvisningar.

När man vet att det har varit så i alla tider, att en enstaka människa kan ha rätt och majoriteten fel, borde man väl vara så generös att man kan tåla sig, och lyss till den sträng som brast; som poeten skriver i dikten: Vikingen...

I den svenska litteraturhistorien har vi två giganter som försökte ändra folkets attityd till sig själva. De såg tillbaka på den svenska historien, den svenska stammen och ville skapa ett friskare frejdigare folk. Därför träffades de några stycken akademiker och bildade ett förbund: Det götiska börbundet. Gejer och Tegner hette dessa stora män, och Gejer var historiker och riksdagsman, medan Tegner var Biskop och riksdagsman han med. Det fanns fler, men det spelar ingen roll nu, vill bara presentera en yttring i vår historia då man försökte påverka hela folket.

Nu är vi i en annan situation; vi måste ändra våra vanor, livsvanor, när det gäller allt. Vår jord klarar inte längre att smutsas ner av oss människor, och vårt behov av energi måste lösas på ett nytt sätt. Vi börjar få oss tilldel en världsbild som vi en längre tid inte velat se, inte velat höra talas om, och därför har vi gjort allt vad vi kunnat för att förneka den. Ändå kryper den allt närmare oss, och för närvarande när vattennivån i Australien står 10 meter högre än normalt kan vi inte blunda längre. Varför händer detta nu, har vetenskapsmännen verkligen gjort sina mätningar på rätt sätt? Gäller detta mig, som till synes står helt utanför och bara ser på. det har ju alltid funnits domedagspropaganda, är det inte sådan man sprider nu för att få sälja tidningar och andra medier.

Det är dock klart att något måste göras, och hur ser då strategin ut, vad är vårt mål. Sikta på stjärnorna heter det, om du vill nå målet, men hur ser vår värld ut idag, den vi rör oss i för att komma fram mot en bättre vardag.

Det är där Moffa, mitt alter ego står och ser upp mot stjärnorna, och i sitt sinne har han de tankar som väcktes av hans goda vän, med vilken han samtalade i 30 år.
Ingvar darrade inte på manschetten när han hyrde en lokal i ABF-huset i huvudstaden och berättade att han alls inte trodde på att himlakropparna far med en hiskelig hastighet bort från varandra. Han hade så många gånger gjort sina iakttagelser i naturen och läst all litteratur han fått tag på. En del i vetenskapliga magasin, i andra som läroanstalterna publicerat, men han stod fast. Han var ingen svindlare, och han hade ingen tanke på att tjäna pengar på sin upptäckt. Han var beredd att gå in i skolorna och föreläsa gratis, men det gick naturligtvis inte. Moffa var hans förnämsta publik, precis som Nils Ferlin skriver i sin dikt om Cirkus Tiger Brand. Hon var den förnämsta publiken, skriver han om sin mor.

Så kommer vi till Moffas egen forskning. Han blev väckt av sin chef på Stadsingenjörskontoret. Han kom med en artikel i Ny Teknik, en tidning som publicerade vetenskapliga artiklar, och den här gången var det en svensk forskare i Paris som kommit på ett minsta elementärt kvantum, vilket chefen tyckte var fantastiskt. Han kom till Moffa för att han trodde att han skulle förstå, och så var det; han förstod att det här var något stort, därför att han själv hade haft tankar åt det hållet många gånger. Därför köpte han tidningen på hemvägen och läste igenom artikeln ordentligt.

Nästa morgon hade han en aha-upplevelse; han såg inför sitt inre en knappsnurra gjord av ull, ett elastiskt material, och han såg att den rörelse som gick genom snurran var så fördelad på olika nivåer att snurran kunde vända när spänningen i mellan hålen var stor, medan det yttre skicktet fortfarande snurrade som vanligt. Han såg alltså två rörelser samtidigt i snurran som gick åt olika håll en tid. Det var nytt för honom.

Tänker man efter är det kanske inte så märkvärdigt ändå. Ta en sådan sak som hur de politiska beslut som fattas av en regering, kanske måste verkställas av en ny regering som varit emot förslaget. Ja det finns många exempel.

Tänk om, det är tvärt om!

AteljéLivingRoom
Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 070 75 34 539


Tänk om det är tvärt om

Svårt att tänka sig! men... inte omöjligt. Vadå? Allt!
- Skulle allt svart vara vitt, och vitt svart? frågade HerrKamrerGoldfinger, undrande. Skulle den som står i skuld till mig kunna kräva mig på pengar, eller pengars värde? Inte klokt! Va handlar det här om egentligen?

- Lugn, bara lugn, som Kristina Lugn skrev i sin bok. Kristina, som kom in i Akademin
till slut, tillsammans med Kerstin ekman och Kurt Ahnlund, som ville gå ur, men inte fick.

- Varför då?

- De ansåg att Akademin skulle stödja Salman, när han blev dödshotad av Atollan, den högste mullan i Iran, han som kom tillbaka och föste undan den västerländska kulturen och införde dödsstraff genom stening.

- Ja, det minns jag, sa Kamrern, men varför fick de inte gå ur Akademin, Kerstin och Knut, och en till, man är väl inte livegen då man sitter med i en så viktig Svensk institution, eller är man?

- Ser så ut, sa Moffa, och rev sig i det yviga håret som för närvarande börjar likna Einsteins; kul va? Det är väl ingen som vet riktigt vad som ska gälla idag, men tills vidare sitter man still och väntar tills någon talar om vad som gäller.
Tills vidare har vi grundlagen att rätta oss efter, och grundlagen säger att vi är kristna protestanter, punkt slut.

- Betyder inte protestant att man protesterar? Var det inte så att Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten och sa: Härmed är jag nödd och tvungen! varför var han tvungen.

För en gång skull är det den orubblige kamrern som för ordet; han som ställer frågor som vid ett förhör.

- Varmed var han nödd och tvungen, frågade han, och började se bister ut. Var där något allvarligt som höll på att hända? Och... varför var han så ensam? hade de inte demokrati på den tiden, slutet på medeltiden. Kunde inte Påven hjälpa till?

- Nu tror jag att du gör dig till!

- Nej, för fan, men jag kommer inte ihåg!

- Det var ju Påven som var hans fiende!

- Åh fan, då förstår jag att han var lite skraj, Påvens lakejer.

- Ja, Luther ansåg att folket på den tiden var utnyttjade, ja direkt lurade av Påven och hans anhang, och det var det han skrivit på sin lista, den han spikade upp på kyrkporten i Vittenberg, var det visst.

Han uppmanade människorna, de vanliga arbetarna, folket, att göra gott för sina egna nära och kära i första hand; först senare kunde man stödja kyrkans sak. Det betydde att kyrka kom efter kungen, vilket vår käre kung Gustav, han som med hjälp av dalkarlarna jagat bort Hansan och danskarna efter Stockholms blodbad som Kristian II gett order om, han som kallas tyrannen.

Gustav såg till att vi blev Lutheraner, eller protestanter, som man säger, och i och med det kunde man skövla kyrkorna i sverige, de som var allmännerliga, katolska, och löd under Påven, och så var den tiden slut i kungariket Sverige.

- Ja men, då blev väl Påven förbannad!

- Klart han blev, men vad hjälpte det? svenska fria män stod enade mot den allmännerliga kyrkian; nästan! Klart att Yin och Jang gällde även på den tiden, och där kommer svart och vitt in i bilden, och de står emot varandra, och det visade sig när kung Gustav var död och begraven, när sönerna tog vid. Det var då kungakronan för första gången i Sverige kunde ärvas av kungens söner.

Först Erik XIV, och när han dödats kom Johan III som gifte sig med med en polsk drottning så att deras son, Sigismund blev kung över ett katolskt och ett protestantiskt land, med höga ambitioner att göra Sverige till ett katolskt land.

Men då, då blev Gustavs tredje son, ja en son, en fjärde var lite klen i huvudet och räknas inte, men Karl IX, så mycket mer. Han ställde till med ett litet blodbad och motade bort alla katoliker, och så var vi protestanter på allvar. Och nu har vi en grundlag som står över alla andra lagar, och den vilar på protestantisk grund.

- Och det betyder? sa Herr Kamrer och såg närmast lite försmädlig ut, eftersom han så väl kände till att folk i allmänhet, och rika människor, av båda könen, så lite rättar sig efter den, emedan det ofta lönar sig bra att glida undan alla heliga paragrafer. Vem bryr sig idag, om en stackars djävel får ligga på gatan och förfrysa fötterna, när han/hon är så djävla dum att hon/han försätter sig i en sådan situation. Va?

UngeHerrUrbansLärteater

AteljéLivingRoom
Jerry Linder

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 070 7534539


På styva linan...

Nja, känns närmast som en sprallig vandring utefter en slak lina. Men va faen, det är något som skjuter på; försöka duger, brukar man säga.

Idag har jag varit på turne, ja just de; har gjort en runda på stan, inget att göra ute vid stugan, skulle vara att fiska, men jag har bara en slö isborr, och den är jag less på.

Samma sak med kulturen lokalt här hemma. Men man skall inte klaga; ganska, eller ska vi säga, mycket roligt att gå rundan på stan, möter alltid trevliga människor som alltid har något att ge till mina bloggar. Tänk om mina bloggar kunde framstå som kapitel på vår Häradsteater som den UngeHerrUrban är direktör för; om han bara en enda gång vill säga: - Den där har vi användning för! Men, det klart, jag har ju inte frågat honom; däremot har jag frågat runt hos de etablerade underhållande organisationerna, men dessa verkar tämligen mätta. Kan det vara så här?

Jag ställer krav på läsarna! Jag vill att de ska lära sig något av det jag plitar ner! Jag skulle helst vilja ha en interaktiv publik, en som har förmågan att blicka framåt. Varför tvekar de etablerade, när folk i gemen, dem jag möter på gatan och i butiker, eller enskilt på bibblan; även personal; verkar ganska positiva. Men det kanske bara ser så ut; kanske utav arighetsskäl.

Men jag ger mig inte, vad skulle en gammal ( nej en som var ung då) studieorganisatör i facket göra om han ställde in cykeln, tog loss bokpaketet på pakethållaren och låste in sig hemma? Resa till Tailand, som många andra! Nej han är inte sån, han bara måste gå vidare, inte minst för egen skull. Men eftersom han vill ha publik, men ingen publik anmäler sig frivilligt, nu sedan barnbarnen (rumpnissarna) snart skall ha egna barn, då finns bara en sak att göra - anmäla sig hos PRO för en eller flera aktiviteter - och ställa in sig i ledet.

Men om han är en sådan som inte kan hålla käften, och...bara ställer tillet för sig, då är det väl lika bra att han stannar hemma, även om han retar gallfeber på Kristina, sin kära hustru. Kan väl inte hjälpas.

Men så dök tanken upp; "kunde jag inte skapa något som kan presenteras på nätet; visst sjutton! Och det var då den där tanken om en teater på linan infann sig; en häradsteater som flyter fram på en mjölkström mellan Nådhammar i MilkRiverValley och Dahomey (Benin) på Afrikas västkust, du vet, där Amazoner (kvinnliga krigare) vaktade kungens slott, och där det fanns en kultur så gammal att isranden just började dra sig norrut i Skandinavien". Tanken är kanske inte så dum?

Då kunde ju folk, vilka som helst, även de som sitter på en järnvägsstation någonstans och hyr en dator, eller på biblioteket, ha möjligheten att lära och låta sig underhållas på samma gång, för att inte glömma alla som går omkring med en dator i fickan. Genom att helt fräckt gå in på ÖkneboHäradsteater = Fickteatern kan man
sitta lugn och fridfullt och njuta av multimedia som är skapad i MoffasMultiMediaSmedja i bergrummet bakom AkterKastellet intill MilkRiver, som flyter strax utanför, på sin väg ut till Världens Barn. Nja, som sagt var kanske inte det dummaste som Moffa hittat på, men kanske det näst dummaste; MilkRiverUniversity är nog det dummaste, om man frågar MoffaFridolins värsta belackare; HerrKamrerGoldfinger, han som huserar i moffas vänstra hjärnhalva; Moffa finns i den högra, ja det känner du till. Moffa har i alla fall UngeHerrUrban på sin sida, och tillsammans har de mycket kul på gång.

Innan vi presenterar Moffas nya finter, för att nå ut till en bredare publik: Urban och Kamrern, vill vi, d.v.s. Moffa&Co, eller rättare ABC-Moffa&Co (morfar och hans rumpnissar, som förresten inte lekt rommen av sig ännu som man brukar säga) först presenter hur det hela började där ute, långt långt där ute i naturen; en bra bit från stadens hank och stör, invid MilkRiver och uppe vid SvartPutten, där hemska saker inträffat för länge sedan. Ja det var då, när Södertäljes Vatt-Anna föddes på skullen vid Johannesberg, och Hanna-Vanna i en torpstuga på andra sidan sjön; när den tuberkulöse katten: Svarte satan, strök omkring i ladugårdarna och smittade ner korna så att barnen i huvudstaden blev sjuka av mjölken. Det var då Johannis från Orrlöt, ett nytt torp uppe på Höleboskogen började ta sig ner till Ulrik i Dalen, där AkterKastellet, MoffaCo:s tillhåll, ligger idag. Nu tror jag att det är dags att dra upp ridån på scenen i Folkets hus i Mölnbo; nej vad säger jag, det är ju här i screenen mitt framför dig vårt enkla drama utspelar sig; vi tänker oss att vi sitter i kajutan på Trosabriggen (TageDanielssonsHjärta), på väg över Atlanten, för att så småningor lägga till vid en kaj där negerslavarna lastades för att seglas vidare mot okända mål...

MVH/Jerry




Först var Ordet

Det var vid den tiden då mina barnbarn var små. Den äldste var vid pass fyra år och hade fått ett sjörövarskepp med Kapten Krok som befälhavare.
På en filmsekvens som finns bevarad framgår det klart och tydligt hur han fick sitt namn i storyn: KaptenPersson.

Mitt andra barnbarn är en flicka som hade ett temperament likt sin mormors mor, mormor och sin egen mor och som vid ett tillfälle då familjen skulle äta spagetti ville hälla på ketchup själv, men blev nekad av både far och mor, och därför började gråta och skrika så att tårarna sprutade. Utbrottet kom på några få sekunder. Hon fick därefter heta FiaKanKälv i mina berättelser, eftersom hon skrek allt vad hon orkade med stor övertygelse:

- Kan kälv, kan kälv!

Ja sedan kom det ena barnbarnet efter det andra och först efter FiaKanKälv kom Fröken-Pin-Yin som jag tyckte skulle bli lärare när hon blir stor. PinYin var det lärda språket i Peking förr i tiden. Det var då jag läste mycket om Kina och de olika religiösa lärorna där. FiaKanKälv är ett år yngre än Kapten Persson och FrökenPinYin och FiaKanKälv är nästan lika gamla: Mat-tanterna Black&White. Utbildade kockar!

Moa fick en bror efter ett år som fick namnet MaskisenDartanYang och en glassask med daggmaskar när han fyllde två år. Det var när folk i allmänhet började intressera sig för kompostering och kunde ha en låda med dyngmask i källaren som man matade med kaffesump m.m..

Så gick det ett år igen och nu kom minstingen, fyra år yngre än storebror Kapten Persson. När han var tre fick även han ett namn, MessiasMedMisilen. Fråga mig inte varför han fick just det namnet, det bara blev så. Själv påstår han att det var efter besöket på valfångstfartyget på Naturhistoriska riksmuseet som han erövrade sitt artistnamn.

Själv var jag barnens morfar, och ingen utmärkelse i världen har kunnat ge mig en sådan ära som just den bedriften att bli morfar; konstigt. Men morfar blev jag och när jag kom och hälsade på hos MammaMa, med sina tre ungar, kom FiaKanKälv springande med utsträckta armar och ropade Moffa, Moffa, Moffa...så blev det MoffaFridolin i mina texter.

Fridolin är en annan historia som kommer från Dalarna och Erik Axel Karlfeldt, vilken har en figur i en dikt som heter just så.

- Fridolin är fin han kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin.

KaptenPerssons far är bonde i Dillnäs färsamling, och mitt arbete då fanns på ett kommunalt kontor där cheferna var högt bildade personer. Därför passade det bra att kalla Moffa för Fridolin även om jag själv inte är så värst fin. Moffa är det i alla fall.

Moffa är således mitt alter ego, en tämligen nyfiken och fantasirik person som lätt hamnar i klistret, ja så är det. I mig finns, som tur är, även en mera nykter person, om vi säger så, som jag kallar Kamrern. Honom är det synd om ska jag säga, du får veta mera sen...

Naturligtvis har barnen både far och mor. KaptenPersson och hans syskon har en far som heter BondenPer och mor som heter MammaMa, som jag nämnt förut, men eftersom de inte kan hålla sams så har de skilt sig och flyttat ihop med varsin ny livskamrat. På så vis figurerar även MickeMicke och DagisFröken i mina texter. FrökenPinYins och MaskisenDartanYangs föräldrar heter 'Lilla i' och Brian McBeeing.

Nu har jag presenterat mina närmaste släktingar, fattas bara en viktig person och det är Moffas sambo, hos vilken han framlever sina dagar då han inte är ute i stugan, hon heter Kristina i mina texter och trivs bra med det.

Nu ska jag berätta hur stugan fick sitt namn:

AkterKastellet...

När KaptenPersson och Moffa började fabulera om saker och ting kom FiaKanKälv med i leken och de bestämde sig för att segla till Kurreduttön för att rädda Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, som satt fången där av kannibaler som tänkte äta upp honom.

Således byggde man en optimistbåt uppe vid Stora Envättern där SchamanenUnderStoraGranen första gången visade sig för ungarna. (Mera om Schamanen kommer längre fram).

Det var en vinterdag som Moffa tog barnen med sig till Stora Envättern. Det var en juldagsmorgon och Maskisen och MessiasMedMessilen var ännu inte med i de lekandes skara. Moffa saknade sina hästar som han brukade gå till när juldagsmorgon glimmar,och därför lämnade han in en rekvisition och fick ut tre Rumpnissar, som han sa, och så for han ut på Sjundavägen och upp mot Norra Yngern.

Där vände han efter en kort visit och åkte tillbaka tills han kom mitt för Stora Envättern. Där klev de ut och tog på sig sina ryggsäckar. Även barnen hade sina matsäckar och så traskade man iväg. Oändligt sakta gick det, tyckte Moffa, och gång på gång måste han resa upp dem och sätta dem på ny kurs.

Till slut kom de upp till sjön, och där fanns faktiskt ganska många människor redan, fast det var tidigt på morgonen, och mitt ute i skogen. Tillsammans gjorde de upp eld, och om Moffa hade fått sköta det hela alldeles själv skulle det säkert gått bra mycket fortare; men nu var ju detta en slags studieresa kan man säga, och därför måste KaptenPersson självfallet få rota med en pinne i elden så mycket han ville. Matsäcken gick åt och snart tyckte Moffa att det var dags att släcka elden och gå hem samma väg som de kommit.

Pyttsan, vad han bedrog sig. Kapten Persson fortsatte att rota i elden medan FiaKanKälv blötte sina vantar vid sjökanten och FrökenPinYin drog ideligen av sig sin ryggsäck. Till slut gick Moffa före i den förvissningen att ungarna skulle tulta efter; men så var inte fallet. Kapten fortsatte att sota, och ingen, säger ingen, brydde sig ett jota om vart morfar tog vägen. Alla var helt upptagna av sitt och ingen saknade Moffa. Det blev en upplevelse för honom själv. För första gången insåg han hur det är: Morfar säger att han snart skall gå bort och barn och barnbarn lyssnar inte på vad han säger, vart skulle han gå? Så dör morfar och då undrar man vad han sagt egentligen...

- Varför lyssnade vi inte, tänker de då, han som hade så mycket att berätta om gamla tider.

Ja så tänkte Moffa där han stod i skogen och såg sina tre barnbarn, tre var de ja, javisst var de tre, de sista två hade ännu inte uppenbarat sig. Till slut var man hemma igen, och den som haft störst behållning var nog Moffa som börjat bearbetat tankarna han fick uppe vid den fridlysta sjön intill Sörmlandsleden.

Naturligtvis borde man göra något åt alla visdomsord som går i graven tillsammans med de gamla. Han skulle ju själv kunna gå runt med bandspelaren och spela in de gamlas berättelser, tänkte han, och så gjorde han det.

Han började med sin egen mor och svärmor och så gick han vidare från den ene till den andre. Det har blivit ganska många kasetter nu som skall bearbetas; och många är de gamla som redan lagts i graven efter det att han började sin mission.

Ja så började en resa runt i hembygden samtidigt som barnbarnen växte och blev duktigare att gå i skog och mark.

En dag skulle Kapten Persson och Moffa ge sig iväg uppför Fräkensjöberget där det finns ett torn rakt över en gammal triangelpunkt som Moffa hade besökt i arbetet när hans mätlag gjorde mätningar mellan dessa punkter; det var i början av 70-talet.

Nu hade de kommit iväg lite sent och nyckel till vägbommen hade man lånat av BondenPer. Kapten hade kikaren med sig och Moffa hade tändstickor att göra upp eld med. De stannade vid Sörmlandsleden och gick på spängerna över Römossen, men det gick inte så fort som Moffa hade tänkt sig. Det gick betydligt saktare, men det var väl inget att göra åt det. Skymningen började sänka sig över nejden och KaptenPersson traskade på så gott han kunde. Till sist var de framme vid foten av berget, nere vid Fräkensjön, och en tjädertupp flög med kraftfulla vingar över till andra sidan sjön. Det var mycket spännande tyckte Moffa, skulle de hinna upp innan det blev mörkt? De skulle ju ner också!

Moffa rådgjorde med Kamrern och denne sade klart och tydligt ifrån. Det finns inte en chans att hinna både upp och ner innan det blir mörkt. På spängerna var det inte lätt att gå då det blivit mörkt och därför gjorde Moffa något som han sällan gör; han löd ett gott råd, och stannade vid bergets fot och slog läger där.

Det fanns redan stockar upplagda att sitta på och stenar utlagda till en härd där man kunde göra upp eld; men var fanns det torr ved, överallt var det blött från regnet tidigare på dan. Det hade regnat i flera dagar föresten, allt var dyngvått. Tändsticka efter tändsticka slocknade och Moffa började få panik.
Det vore inte bra att misslyckas första gången de var ute på hajk. Till slut rev Moffa lite näver från en frisk björk och tände på den, och se då flammade lågorna snart upp och gav värme till riset de samlat ihop, och snart hade de en härlig eld att sitta invid och se ut över sjön.

- Vi tänker oss att vi sitter uppe i fjällen, sa KaptenPersson då.

"Vi tänker oss", tänkte Moffa, "vi tänker oss att vi gör något annat än det vi faktiskt gör!" Hade han inte själv just kommit över detta att tänka sig något annat, att drömma sig bort? Vi tänker att vi gör något som är mera spännande än det som är för handen. Att sitta här vid en flämtande brasa i skymningen, var inte det spännande nog? Orden klingade länge i huvudet på Moffa medan de gick oändligt sakta tillbaka över spängerna, till bilen som stod där trygg och väntade. Efter den kvällen förstod Moffa att det är olika världar vi lever i när vi är unga och när vi är gamla.

Det blev en fortsättning på expeditionen upp till Högtorn, som platsen heter högst uppe på Fräkensjöberget, men då var det inte bara de två utan alla barnen och deras fröknar som gick i första klasserna i Skeppsta skola. Kapten hade ordnat med nyckeln och Moffa hade videokamran med och filmade hela turen. Synd bara att Moffa glömde knäppa av kameran på vägen upp så att han på det viset fick med alla stenarna på stigen upp, och nästan ingenting, när han skulle filma ungarna när de satt och åt av sin matsäck. Det var då han kom att tänka på´t, det han redan visste: - Har man för mycket att hålla i huvudet samtidigt kan det bli så där.

Det blev i alla fall en bra film där han inte tog med allt; och ungarna och deras lärare hade en fin dag på Fräkensjöberget. Det var den femte expeditionen som Kapten Persson och Moffa genomförde.

Andra och fjärde gången som KaptenPersson var ensam med sin morfar var då han fyllt år och fick en äventyrsresa av morfar. Äventyret bestod av en resa till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och Cosmonova.

På vägen upp i bilen sa den lille filosofen:

- Fantomen skall rädda folket i djungeln, medan Läderlappen och Stålmannen skall rädda folket i stan; Turtles skall rädda världen!

En gång såg de världens största helikopter tillsammans. Det var då en stor konstruktion på nya järnvägsbron över Igelstaviken skulle flyttas till östra sidan. Filmkameran var med som vanligt, men just då konstruktionen skulle flyttas var de uppe på Moffas kontor och filmade datorn. Moffa har filmat hela brobygget från början till slut, även den ryska jättehelikopterns besök vid uthamnen.

Det låter här som det bara var KaptenPersson som fick följa med sin morfar, men så är inte fallet. När det var Fias tur en gång ville hon ha sin kusin Moa med sig och så har det också blivit i fortsättningen. De har varit på Kungliga ridstallet och på slottet. På Operan har de också varit och sett balett; Törnrosa. På Tekniska museet har alla varit med Moffa och på Sjöfatsmuseet.

Till Sjöfartsmuseet for de för att lära sig hur de ska ta sig till Kurreduttön, men det vet de inte själva.

Som jag nämnde i begynnelsen av denna berättelse skulle de bygga en båt längst uppe på storskogen och dra den nedför Vitmossen och ro över Römossjön och Kvarnsjön. (Det här är alltså en fabel som jag skrivit för att få händelserna fram till min lilla skrivarstuga invid Långsjön i Mölnbo. Håll tillgodo, allt har sin förklaring ska du se). Vid Kvarnen måste de släpa båten på land innan de är nere på Sjundasjön som slutar där ån börjar. Längs ån drar de sedan båten tills de kommer till Mölnboån. Så långt gick allt väl, men vid den tidpunkten hade Moffa somnat på durken och FiaKanKälv måste ensam fatta beslutet om vilken väg de skulle ta. Hade hon haft Moffas erfarenhet av livet hade hon förstått att man inte kan dra båten uppströms om man skall ut på de Sjungande Sju Haven, eftersom allt vatten rinner mot havet; så även Mölnboån, och när man kom ut i Lillsjön och Långsjön var man redan på väg åt fel håll.

Eftersom man hade motvind måste man kryssa, och när man kommit så långt söderut som till Nådhammar vaknade Moffa och upptäckte att man navigerat fel. Således fick de lov att vända och då gick det undan värre eftersom de fick vinden akterifrån. När de kom in i lagunen fick de bomgipp; bommen for med en väldig fart över på andra sidan och Moffa råkade stå i vägen. Moffa fick bommen i huvudet medan Kapten och Fia ramlade över bord och FrökenPinYin tappade skotsnöret och Maskisen tappade taget om roderpinnen. Messias låg och sov under aktertoften. Allt gick med en rasande fart och på så sätt for båten rakt in i Korpberget.

Kvar utanför finns bara Akter-Kastellet, den del av båten som är synlig för blotta ögat. Resten av fartyget är beläget inne i berget, och det är dit vi ska bege oss nu för att se vad
Moffa&Co har för sig där inne.

Kompaniet bildades när resan till Kurreduttön lades på hyllan; när AkterKastellet blivit döpt, och MoffasMultiMediaSmedja blivit invigd. Företaget är ett fantasifoster som jag hittade på för att binda barnbarnen närmare intill mig och mina idéer. Inte för att jag tror att det fungerar, det vore kanske inte så bra, men i alla fall...vad är en morfar till för egentligen?

Det var ju så att ... Moffa fick en karta över Öknebo härad när han slutade arbeta på kartkontoret. På den finns ett och annat ställe utmärkt som han är mycket intresserad av att veta mera om. Det kan han få genom att åka hem till olika personer och fråga. Bland andra åkte han till sin gamla svärmor Elsa Karlsson som också hade en likadan karta, och så gjorde de en resa tillsammans över Öknebo Häradskarta. Bland annat noterade de att Vårdinge på den tiden kartan upprättades, 1696, stavades Wåhlinge, och att vägarna vintertid ofta gick över sjöar. Vägarna på den tiden var mycket dåliga och därför tog man tillfället i akt på vintern och ginade över sjön. En sådan vinterväg landar mellan MiaMarianne och PerFilips fastighet, Nysund; och Pia Sundsgårds tomt nära bron över sundet som alltid står öppet.

Sven i Väsby var den första personen som Moffa intervjuade. Han skulle snart fylla 90 år, men det hindrade honom inte att ta en promenad utefter stora vägen utanför Norra Väsby, där han bodde hos Margret, barnbarnens mormor, sedan han fått svårt att klara sig själv i Väsby. Deras samtal kretsade kring gamla vägen och om korna som släpptes på skogen förr i tiden. Man kunde få gå ända till Gullsmedsmora och hämta dem när det var gott om svamp i skogen. Nya vägen byggdes som ett AK-projekt, Harry Carlson, Elsas make, har skrivit om det. En kort tid efter besöket dog Sven och begravdes på Vårdinge kyrkogård. Så har det varit, många intervjuoffer ligger i ro på kyrkogården. Kvar finns deras röster på en smal plastremsa i Moffas arkiv i AkterKastellet.

Sedan besökte han Sive Karlsson, hembygdsvårdaren i Gåsinge och Dillnäs socknar. Sive och hans fru bor utmed vägen som går längs Klemmingen, några hundra meter innan bron. Innan vägen byggdes måste skolbarnen ros över sjön till andra sidan där skolan låg mellan Hallsta och Heby. Sive har berättat att de stora gårdarna på västra sidan hade sina fäbodar på östra sidan. Fäbodar finns inte bara i norra Sverige. Samtalet finns upptaget på två kasetter. En lång tid upptogs av att Sive letade efter en tidskrift där det stod att skogen mellan Gullsmedsmora och Klemmingen var obebodd år 1904, och att det inte fanns några vägar där. Jag tror det var turistföreningens tidskrift. Man berättade att om man ville fotvandra den sträckan kunde man antingen tala vänligt med bonden på Gullsmedsmora om att få åka med i båten då han rodde hem, efter att ha levererat smör i handelsboden i Nykvarn; eller ta tåget till Gnesta och åka med ångbåten Maja, ända fram till den stig som än idag går upp till Högtorn. Sive är duktig på att förmedla hembygdshistoria för vanligt folk och han har skrivit mycket själv. - Det får gärna vara lite mystik med i texten, det tycker folk om att läsa, sa Sive med glimten i ögat.

En dag åkte jag till Ämbetet i Stockholm. Ämbetet heter egentligen ATA, Antikvariskt-topografiskt arkiv, och ligger på andra våningen på Historiska museet. Jag frågade efter handlingar i Vårdinge socken och om det fanns handlingar av Olof Hermelin, en folklivsforskare och konstnär som jag läst om i en bok. Han gick nämligen över Vårdinge socken 1875 och letade efter gammalt som skulle noteras. Olof var mycket duktig på att rita och måla. I hallen på ATA finns två landskapsmålningar som han har gjort.

Mycket finns att skriva om Hermelin, och det har jag också gjort, men här är inte platsen att orda mer om honom, eftersom jag nu vill leda läsaren in i AkterKastellet, in bakom tangenterna och vidare förbi ett tunt flor som skiljer mig från Moffas allra heligaste arbetsrum inne i Korpberget.

Eftersom endast AkterKastellet sticker ut så är den största delen av fartyget inne i berget. Och där bland bräckta träbalkar och bord finns ännu utrymmen som är helt intakta. Bland annat finns där ett bibliotek som Moffa håller i gott skick för barnbarnens räkning.

Där finns MoffasMultiMediaSmedja med både textfiler, filmsekvenser och audioband som alla skall transformeras över till digital form så snart som möjligt.

En efter en ska Moffa försöka få sina adepter att förstå att det som finns lagrat där inne är allmänt gods som berör dem själva, eftersom det handlar om deras egen hembygd. Moffa ligger bara några år före dem, emedan de mycket snart ligger före honom rent tekniskt sett. Av allt stoff som Moffa samlat kan tusentals olika alster skapas om man har lite fantasi. Moffa förstår nog inte själv vad han håller på med; Rumpnissarna har redan hunnit bli finniga tonåringar och Kapten Persson har just börjat gymnasiet, språkvetenskaplig linje och har läst alla Harry Potter-böckerna!

Moffa vill att man kan samlas kring denna kunskapsmängd som snart finns lagrad i digital form och göra ett hembygdsspel som kan uppföras på scener ute i världen.

Det är så att man kan få hicka, han är inte blygsam den mannen; stackars Kamrern!

Alltsedan den dagen då Moffa träffade April Spendrup uppe på skogen mellan Långsjön och Vagnhäradsvägen, har han sökt efter stoff som visar på Hildemar Lidholms storhet som företagare. Det var ju Hildemar och hans bror på Nådhammar som grundade det företag som heter Arla idag, eller rättare sagt: Arla-Foods, sedan de gick ihop med MD-Foods, ett danskt företag, och blev norra Europas största mejeriföretag och har verksamhet i alla världsdelar.

I samarbete med Arla, deLaval,Alfa Laval, som ägs av Raussings Tetra Pak, borde det gå att skapa en förening som kan göra reklam för ett sunt förhållande till naturen, säger han. Han föreslår att föreningen skall heta Öknebo Häradsteater och att de alster som skall uppföras skall gå under namnet Vårdinge-spelen.

Vårdinge-spelen kan i och för sig vara så mycket mera än bara teater, men jag tror att Moffa bör avvakta lite och lyssna på Kamrern som tycker att man skall ta en sak i taget. Han har nog rätt i det, men...det är också så att vissa saker måste göras samtidigt eftersom de intimt hör ihop; man säger att man måste smida medan järnet är varmt. Ja jag vet inte jag, nu får det i alla fall bli som Kamrern har sagt och så tackar jag för mig och säger god natt och sov gott. I morgon bitti vaknar du säkert och funderar över drömmar om mjölkens väg till Stockholmsbarnen vid förra sekelskiftet - och vidare ut i alla världsdelar, Världens Barn - , god natt, god natt... sover över i AkterKastellet, den 18 juli 2004...

Nu läser jag den 3 jan 2011 på kalendern, sju år efter det jag började skriva denna berättelse om mig själv, som MoffaFridolin, en berättare som hålls tillbaka av HerrKamrerGoldfinger, som har ganska stor inverkan på mina (MoffaFridolins) lust att sprida sina tankar om det som rör sig i hans hjärna. Men nu har det lossnat ett stycke igen, det gör så med jämna mellanrum, och så ganska många gånger.

Bäst att smida medan järnet är varmt, som sagt var!

Det var så här: - Ska vi gå ut en stund, sa Kristina, och plockade undan efter maten, medan Moffa satt där han satt, alldeles stinn och kände sig tjock. - Ok, sa Moffa med tvekan, hellre hade han gått ner till sin säng i gillestugan och tagit en lur, precis som han brukar göra. - Ok, vi gör väl det, för den goda sakens skull, men då går vi meddetsamma. Så gjorde man det.

- 6,6 grader på termometern, mössa och tumvantar, men sportskorna får duga. Ute på gatan kommer en granne från landet; han hälsar: - Hej Jerry!

Men jag känner inte igen honom först; dock klarnar det så småningom då han berättar att vi lärde känna varandra den sommaren jag hade tjurkalvarna hos Kåre. Javisst ja, nu vet jag, han har ju guldsmedens stuga, är ju släkt med honom på frugans sida. Javisst, tjurarna som blev stutar och som skulle bliva oxarna Hildemar och Wilhelm, och driva fram en ny rörelse i Vårdinge, där Nådhammar ligger i MilkRiverValley.

Hildemar var riddaren som tillsammans med sin bror står som grundare av Mjölkcentralen, som blev Arla och slutligen ArlaFoods. Om det nu är slutet förståss, man vet ju aldrig när och var en organisation slutar att existera. Oxarna hade säkert klarat vintern ute, liksom hästarna på Bergtorp, som Moffa använt som dragplåster till den skola i Skog och Ungdoms regi, som han startade 1980. Visserligen var det meningen att det skulle bli en 4H-gård, men när jäntorna ville rida, så blev det en ridskola, som Moffa så småningom, efter 12 år, lämnade i medlemmarnas vård.

Men oxarna skulle då komma från ett annat håll, tänkte han, och på en annan plats, som en 4H-gård ute på landet. Men... så blev det inte nu heller, beroende på att folket glömt bort hur det går till att bedriva djurhållning, en livsviktig näring för trakten en gång i tiden. Nej Moffa vågade inte trotsa folkviljan och gav därför upp innan han ens hade börjat, och därför sändes Hildemar och hans bror till MammaMa som tog hand om dem en tid, tills slakteriet i Stigtomta hade plats för dem i sin slaktbil. Så blev det med den ungdomsgården, främst för flickor...sorgligt!

Det är en vacker vinterdag och solen skiner. I måttlig fart går de upp till Ekgården, Moffa och hans Kristina, där skogen tar vid. Där slutar plogningen och en smal stig upptrampad i snön leder dem framåt. Kristina går först, medan jag traskar efter. Nu är det så att jag har lite ont i ena höften, men meningen är ju att vi skall göra sällskap. Ändå drar Kristina ifrån mig lite för varje meter som vi går framåt... och då kommer tankarna...

- Ingvar och jag -, Ingvar Åstrand och jag samtalade i 30 år om samma företeelse i naturen, eller skall vi säga kosmos. Ingvar hade upptäckt en rörelse i vattnet; vågorna efter en båt.

Varje vågfront som lämnar en båt förlängs samtidigt som vågtoppåparna skyndar sig ifrån varandra, vilket betyder att vågorna accelererar medan frekvensen minskar...

Det är just det jag kommer att tänka på, ja det gör jag ofta, kanske allt för ofta för att vara sunt, men vad gör man åt det. Det här är kul, synd bara att att jag ännu inte hittat någon att dela tankarna med! Men jag tänker vidare, och Fridolin söker.

Vi applicerar systemet på än det ena, än det andra området, och nu gäller det vår framfart på stigen som går från Ekgården till TV-masten vid Ragnhildsborg.

För vart steg som Kristina tar, fjärmar hon sig från mig. Det betyder att hon kan hinna med att dricka kaffe innan jag kommer hem. Men för att jag skall komma ikapp väljer vi att hon saktar in lite grann, medan jag går i samma takt som förut. Det klart att hon skulle kunna gå i sicksack utmed stigen i stället för rakt fram, som jag, och på så sätt hålla sin egen takt; och då skulle det mönster som uppstår i snön kunna bli lika vågorna i sjön. Min fart framåt mot målet, och hennes, skulle tillåtas vara olika på det viset, men lika i projektionen på stigen; och det är just det Einstein påstår: - Hastigheten i vacuum är lika med 300 000 km per sekund oavsett våglängd eller frekvens. De olika färgerna har sina egna frekvenser eller våglängder. Farten är ju vägen per tid, och tid är 1:frekvens. Det betyder att man kan omvandla våglängder till frekvens och vise versa, emedan hastigheten alltid är C på tidspilen.

Men ingvar talar om en acceleration, om än liten för var våglängd, ja han hade synpunkter på GPS-mätningen t.o.m.. Betyder det kanske att om jag skulle ha en packning på ryggen när jag går hemmifrån, och äter av matsäcken under färden, skulle jag kunna accelerera sista biten hem när packningen inte väger något, och då kaffedoften retar mina näsborrar.

- Alltså...hastigheten är densamma i färdriktningen, men varje art av elektromagnetisk rörelse har sitt eget rörelseschema och framfart i det!

Har du cyklat i motvind? ganska jobbigt är det! Har du cyklat mycket fort? Ja, då märker du att det blir samma effekt; trycket i ansiktet stegras med hastigheten.

Det betyder att det uppstår ett motstånd som inte finns om du står stilla, men om du rör dig i luften tar det emot.


Min chef på kontoret kom en dag med ett eget kompendium, han

hade också tänkt. Han skrev om Einsteins formel för energi på

följande sätt: I formeln, energin = massan x C^2, kan C^2,

ljushastigheten i kvadrat skrivas som vägen / tiden

multiplicerad med vägen / tiden; vilket är detsamma som vägen

multiplicerad med vägen / tiden^2 (vägen per tid per tid).

Det sista uttrycket är en acceleration, och följaktligen blir

uttrycket för energin lika med < massan multiplicerad med en

sträcka (vägen) multiplicerad med en acceleration >.

Min chef, Nils Hedlund, stadsingenjör i Södertälje uttryckte sig sålunda om ljushastigheten uttryckt i kvadrat:

Energin = (massan)*(vägsträckan)*(gravitationen)... grav. = acc. enl. Einstein.


Tillbaka till Ingvars Plankkurva:

- Om man skulle rita upp en kurva över förloppet, som fysikern Plank gjorde vid sitt svartkroppsexperiment, blir bilden en annan. Enligt Ingvar var det ingen som förstod den graf som bildades när Plank använde frekvenser som enhet, men Ingvar tog våglängden som enhet, (räknade om frekvens till våglängder), vilket renderade honom en vacker figur, ja, en mycket vacker figur kan man säga; en dämpad pendel, ungefär som en istapp som hänger ner från taket. Grov i början som en morot, men sedan finare och finare tills det blir en lång spets. Tittar man nära finner man att istappen är lite valkig och att vattnet rinner runt tappen i spiral...

Det är här Ingvars geni visar vägen; ja, tyvärr har Ingvar gått ur tiden. Det var ett år sedan; han förstod att det var ett fysikaliskt fenomen han hade att göra med. Våglängden förändras över tiden och han misstänkte att det kunde röra sig om en konstant förändring, och att den konstanten är den som Plank presenterade som ett kvanta: 6.6260755*10^-34, varför fysikerna valde ut Plank att få det hedervärda Nobelpriset i fysik. Nog gick Ingvar och väntade han också, men så lätt går det nu inte till att vinna uppmärksamhet inom vår kultur.

Nu har man inte kommit så mycket längre inom den teoretiska fysiken, därför har man vänt blickarna upp mot Universum och då kallas teoretikerna för astronomer.

Astronomerna menar att himlakropparna fjärmar sig från varandra med en kuslig fart (Big Bang), på samma sätt som Kristina på vår vandring i tiden, på väg mot kaffe med dopp. Man talar om dopp(ler)effekten, där frekvenserna ändras, eller våglängderna. Tåget som kommer närmare med hög fart medan ljudnivån höjs; och sedan faller, då tåget avlägsnar sig. Man talar om rödförskjutning när det gäller det synliga elektromagnetiska bandet, vilket betyder just detsamma att vågorna blir längre. Man talar om att förlängningen är just densamma som Plank har visat på; med en pytteliten bit för varje våglängd. Men Ingvar tolkar förlängningen annorlunda än teoretikerna; han har ju sett hur det blir i vattnet, och menade att det blir just likadant i den elektromagnetiska rörelsen. Himlakropparna rusar inte från varandra!

Ingvar menar att vågorna förändras på grund av att de lämnar ifrån sig energi till omgivningen (till andra vågor) på vägen framåt, och därför går frekvenserna från blått mot rött, precis som när jag själv släpar mig fram på stigen, och samtidigt anstränger mig till max för att hålla ihop tankarna om vad Ingvar och jag har spekulerat om. Hjärnan fordrar faktiskt mycket energi, har man sagt mig, därför passar det bra att fylla på med någon lättsmält sockerart (druvsocker) när man kommer hem, för att uppnå balans igen.

Ständigt går mina tankar till den ljuvliga sommaren ute vid stugan, där vågorna slår mot stranden. Vågskvalpet får mig att känna mig harmonisk, och då och då stannar jag upp och iakttar vågorna som går rakt igenom varandra utan att blinka. Ja, så är det, tänker jag, men nog förlorar rörelsen pyttelite rörelse när de möter varandra. Till slut kommer vågorna bara från ett håll. För det mesta från söder på morgonen, och från norr på eftermiddagen. Det är intressant att se på dem just vid det ögonblick då de möts. Det är vinden som rört vid dem några timmar...

När jag går bakom Kristina ser jag i mitt inre hur vi kan modulera framfarten utefter stigen genom att hon går i sicksack (vågor) och jag går rakt fram utefter tidslinjen; så att farten utefter stigen blir lika för oss båda. När det gäller elektromagnetism är hastigheten C, som sagt var.

Varför?

Om jag håller en våt tvål i handen och kramar åt, torde den röra sig, antingen åt ena hållet, eller det andra; i annat fall skulle jag kanske krossa den. Den slinker åt sidan lika fräckt som en politiker glider undan då han får en besvärlig fråga.

Där har du spiralen. I matematiken har vi ett tal som man såg som lite mystiskt: roten ur minus ett. Lite poetiskt kan man se det så som att tecknet för roten ur liknar en trädrot, eller en tandrot, och -1 anvisar att det är en rörelse åt sidan, vilket gör det hela spännande.

- Kan det vara så att tecknet visar vägen uppför en granstam, där grenarna går i spiral upp mot toppen. Och förresten, är inte hela granen en filur som liknar Ingvars graf. Om man vet något om granar så inser man att även tanken på en acceleration stämmer ganska bra, eftersom granen växer utav sjutton då den en gång rotat sig, och rötterna fått fäste i jorden runt omkring. Den livgivande jorden där vatten upplöser mineralerna och skickar dem vidare uppåt, samtidigt som solens energirika strålar samverkar med barrens klorofyll i fotocyntesen, skapar den ved som i spisen alstrar värme och aska; mineraler + värmeenergi.

Vad är det som får rörelsen att gå i vågor? det måste väl vara en friktion (motstånd) som påverkar rörelsen! - Etern! denna mystiska företeelse som en gång fanns, men som försvann i och med att filosoferna krävde att allt som skall räknas som reellt (positivismen) måste kunna mätas och vägas. Efter mycken möda och stort besvär måste fysikerna Mickelson och Moorly ge upp sina försök att finna den, och nu finns den kanske inte. Riktigt säker är man inte. Jag tror att etern är andra energivågor, från andra himlakroppar som bromsar rörelsen; i vårt fall, Kristina och jag, är det ju vår gemensamma vilja att göra sällskap; annars finns det ju massor av vågrörelser på FM-bandet, med olika frekvenser/våglängder, vilket märks då jag vrider på kondensatorn på min gamla radio. Hur många som helst! Det är ett helt fält, kraftfält där vågorna samsas. Ack hur skall man komma vidare; och förresten, vart är jag på väg, som man säger < På spåret >, i TV?

Jag vet nog, vart Moffa är på väg, synd bara att Fridolin har så svårt att förmedla sin utsaga om Kvantat, enligt:
"Ingvar och jag". För det ääär svårt, ja marigt ääär det! och om jag får säga som jag tror, så gäller även här samma lag, att det finns en kraft, ett kraftfält, som vill hålla kvar oss människor, så att det inte blir för stora språng i kulturen; animal magnetism? Yin och Yang! Båda principerna måste hålla sig inne i den magiska cirkeln; och cirkeln är ett klot, en princip med två principer; och kunskapsmassan i det klotet växer (jäser) med en konstant, e , där e=2,718..., ett tal som används vid beräkning av ränta på ränta. Kommer någon före måste han/hon räkna med att gå i spiral (gamla skatteskalan) för att det skall bli balans. Kristina och jag har hållit sams i 32 år nu; två spiraler i samma rum (kök), där vi ser till att fylla på lager av fett och proteiner så att det blir balans. Ungar hade vi förut, 5 tillsammans, d.v.s. 2,5 var. Men ändå kryper hålen på svångrämmen hela tiden ut mot remmens ände, vilket torde tyda på att en konstant tillväxtökning är på gång; men...varthän är jag på väg? Nog är jag glömsk, kommer inte ihåg TV-programmet, men för bövelen, långsint är jag ändå; kommer ihåg när min lärare i 4:e klass gav mig en snyting som jag inte hade förtjänat!

Rödare och rödare blir ansiktsfärgen då jag skall knyta skosnörena; tack och lov att det finns skohorn! Detta gäller troligtvis den logaritmiska spiralen som i en sfär beter sig som en pump, så att det vita krymper då det svarta ökar enligt ett konstant mått som man kallar , vilket i siffror är ca 0,618033989. Det gäller vid minskningen. När det ökar blir det 1:0,6180339389 = 1,618033989. Märkvärdiga siffror! Om du kvadrerar talet 1,618033989 erhåller du talet 2+0,618033989 vilket är närmast ofattbart. Här räcker mina kunskaper inte längre till, men jag misstänker att matematikerna Euler, och hans kamrat Bernulli, tänkte längre då Euler skapade en konstant inom matematiken som han kallade e.

Ser man bokstaven e på ett fantasifullt sett kan man kanske ana sig till att den hör spiralen till; liksom konstanten
< i = roten ur -1 >, < i > ser ut som en led (knäled) där kulan är pricken över i. Konstanten < e > används vid beräkning av ränta på ränta, och det är just så Ingvars rörelse förändras från en avlägsen stjärna. Kristina säger att hon består av stjärnstoft... inte dumt sagt! Stoft i spiral, liksom tallar och granar och andra träd som jag upptäcker i naturen. Är de omkullfallna träd, där hudkostymen ramlat av, syns spiralerna tydligt på sprickorna runt stammen. Våra anlag är också placerade i spiral, och galaxer är ofta formade så.

Detta är ju ren poesi, det inser till och med Moffa, men Fridolin ångar vidare. Hur är det med C egentligen, en öppen fråga, anser jag, och många med mig som har mätt triangelnät med geodimeter, en Laser 8. Laserljus sänds iväg mot ett prisma på den andra punkten, och reflekteras tillbaka. Jag vet faktiskt inte riktigt hur instrumentet mäter, men det rör sig om frekvenser som skall gämföras på något sätt. Det klart att man räknar med att ljuset far fram och tillbaka med hastigheten C, dock med olika variationer beroende på lufttryck och temperatur, som måste läsas av vid varje station. På de relativt korta avstånden i Hedlunds triangelnät, kunde vi erhålla längder som efter viss justering gav oss ett nät av punkter som stämmer på någon centimeter när. Liknande noggranhet uppnår man vid triangelmätning med GPS... fantastiskt!

På stigen mellan samhället och Bergtorp, som ligger 2 km utanför tätbebyggelsen, mötte vi två unga damer på varsin häst; det var två ponnys. Deras mamma var med så klart. Och klart är ju också att MoffaFridolin måste tala om att han en gång startade den ridskola som hästarna kom ifrån, och att det var just en ponny som var den första hästen (Pärla)i Moffas stall, som faktiskt var byggt precis som stallet Kristina har i köksfönstret, som liknar det stall som krubban fanns i, där Maria lade Jesusbarnet; han som skulle locka till sig den ena efter den andra lärjungen, ända tills den kristna rörelsen nådde den kalla Norden på 800-talet.

Och nu har rörelsen vuxit exponentiellt, efter samma mönster som vi räknar ränta på ränta, vilket är just den princip som Ingvar fann i vårt < relativt stabila universum >...vilket är detsamma som Kristinas lustiga trädgård: (http://Kristinaslustigatradgard.blogspot.com), säger MoffaFridolin, med ett snett smil över hela ansiktet, ty, han vet att det inte är något att skämta om! Vill du veta mera om MoffaFridolin, och hans rumpnissar, gå då in på Blogger, där finns de allihop i överflöd... tankar om roten ur minus ett också... den imaginära enheten!

Obs! Om jag inte tar alldeles fel är klaviaturen på pianot indelat i ett antal delar; och dessa har ett matematiskt förhållande till varandra; 1.059. Allt tyder på att frekvensernas nästan konstanta differens, i den tonskala vi vanligen använder, ökar något utefter skalan, vilket skulle tyda på att det sker efter samma princip som vi visat på här ovan... en magiskt gravitation; om vi börjar vid höga C och går åt vänster! Höga C är en paraplyorganisation för < Konsten i "Sötälje" > (Moffas påhitt); det område av universum som han kan ha någon mening om.

Moffa är en kuf... Kamrern är det inte!

Ekonomi(ekologi)= hushållning (samband)!

- Som man ropar får man svar! Jag minns en gång när jag var liten, och vi var vid vår sommarstuga som låg invid järnvägen, bara lite högre än spåren där tågen går. Jag hade gått nerför slänten och över dubbelspåren och upp på andra sidan. Där var det ca 50 m till en brant bergvägg. När jag ropade efter min kompis som befann sig där, en bit uppe i skogen, kunde jag för första gången höra min röst komma emot mig. Det var ekot!

Eko är således ett återsken av min energiförbrukning, som uppstår genom stämbanden när jag andas ut så hårt jag kan. Vad hade hänt om där hade varit tät skog i vägen? Jo då hade energiimpulserna hindrats att komma fram genom lövmassan.

Jag kan väl tänka mig att ljuset från min favoritstjärna, en radioaktiv energikälla som lyser med blått, gult och rött sken, förlorar energi på den långa vägen till mitt öga. Under vägen bromsas impulserna och virvlar framåt på grund av krafter som kommer av att energier sällan har total balans. Det känns högtidligt att stå och urskilja rörelsen av det röda ljuset från stjärnan, vilket kommer med ett rörelsemönster som kommer i takt med mitt eget mantra, det jag fick för länge sedan i en lokal på St. Nygatan i Gamlastan. Senare har jag lärt mig att det finns ett kungsmantra: aumm, aumm, som buddistmunkar använder som har samma rytm.

Moffas tankar for lite hit och dit, men TM-lärarna (tre stycken) visade på, genom en lögndetektor som en av oss elever hade gjort i skolan, att det var möjligt att lugna ner nervsystemet så att man fick ändra mätområdet 4 ggr. För mig och de andra eleverna ändrade sig visaren på instrumentet endast ett halvt mätområde.

- Vad är ekonomi egentligen? Eko är tydligen ett återsken, och nomen betyder namn. Som i pro-nomen!

Den som är noga med sina disponibla resurser förstår nog rätt bra vad det handlar om. Men vilket det är en personlig budget (stat) man ansvarar för, eller ett företags ekonomi, kanske man lite till mans ändå inte riktigt har klart för sig det stora sammanhangen. Inte ens samhällsekonomerna tycks klara av den sammanlagda budgeten som vi förfogar över tillsammans. Inte konstigt, det här är invecklat, och vecklar man ut det finns det fortfarande veck i det fördolda. Det mänskliga sinnet räcker inte till att fatta hela existensen.

Ta bara en enda individs insats i den gemensamma staten.

Förr hade vi en kategori människor som kallades statare. Min gamle fackföreningsordförande, Harry Malmström, född på en gård utanför Järna, växte upp i en statarfamilj; likaledes gjorde Ivar Lo Johansson. Ivar Lo har beskrivit statarnas liv i en serie böcker där sista boken handlar om när de blir fria från detta slaveri. De hade aldrig chansen att själva påverka sin ekonomi, det gjorde godsägaren genom att fördela de livsmedel som hans arbetare skulle leva av under ett helt år. De fick endast en liten summa pengar att handla för på marknaden. Hur har vi det idag? egentligen!

Då fick dessa arbetare aldrig veta vad deras arbete gav för förtjänst. När arbetarna slöt sig samman och krävde rätten att ta del av budgetarbetet, då sade herrarna att arbetarna omöjligt var i stånd att klara av en så svår uppgift. Och det är sant. Har man inte tillgång till ett eko av alla insatser, är det otänkbart att det skall fungera. När arbetarregeringen kom, gick det ändå bra genom att vissa kunskapstörstiga och balanserade arbetare fick ta hand om budgeten; Gunnar Sträng och Ernst Wiggfors t.ex.. Folket hade förtroende för dem eftersom de införde ett system där man redovisar ekonomin för folket; demokrati och parlamentarism.

Hur har vi det idag? Varför har arbetarna tappat taget? finns det här någon anknytning till Bibeln? Först en erinran:
- Ingvar och jag for till ABF-huset i Stockholm och hörde på en föreläsning om lönebildningen i Sverige. En känd Lo-man var föreläsare. Han oroade sig för att arbetarna skulle använda sin samfällda styrka till att kräva för mycket pengar för sina insatser i näringslivet. Visst det är väl en god synpunkt, men han talade inget om det som varit på tapeten några år innan, där man yrkade på att fackföreningsrörelsen skulle sitta med vid styrelseborden och ta ansvar för ekonomin med s.k. Meidner-fonder. Meidner ansåg att det var dags att få bättre kontroll, men den av folket valde socialdemokratiske finansministern, som visserligen höll masken, klottrade ner sina åsikter på sin riksdagspulpet: vilket vansinne!

Kjell-Olof, en svikare!

Vi kallar en arbetare för en jobbare, och att nu skall jag gå till jobbet! Det finns ett kapitel i Gamla Testamentet (GT) som heter Jobs bok. Den börjar med att Åklagaren går över ämbetsmannen Jobs ägor och finner att hans ungdomar festar runt rätt friskt. Och när Job anklagas inför Herren kan han för sitt liv inte medge att han har skött sin tjänst dåligt. Men Herren straffar honom gruvligt. Ändå kan han inte inse att han gjort något fel...

När jag läste detta första gången, såg jag genast det där stycket med ungdomarnas festande; och jag tänkte: - Hur går det för ett land om den kulturbärande generationen inte uppfostrar nästa generation som skall ta över? Så lätt är det minsann inte att hushålla; och vem som helst, hur klok han än är i sin ungdom, kommer att göra misstag. Det är av misstagen man lär sig! sägs det. Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer. Om Jobs ungdomar inte får träna sig att hushålla, hur skall det då gå? Det är på grund av utebliven uppfostran som Job blev drabbad, men det har man inte uppfattat ens av Jehovas vittnen, som besökt mig många gånger, ända tills Kristina kastade ut dem. Dessa rara unga damer som gång på gång besökte mig, ville få mig att tro att Job fick tiofalt igen på slutet därför att han höll ut. Jag för min del tolkade texten så: - Job ville döden dö, men blev inte bönhörd; inte förrn han gav med sig och erkände att Herren (alla lagar tillsammans är min Gud) visste bättre än honom. Det var förresten den yngre av hans släktingar som fick honom att ge sig.

Ge sig! vad menar Moffa med det? Jo, det finns ständigt ett tryck utifrån på den enskilde människan och den fria nationen. Se Sverige under andra världskriget där Hitler ville att vi skulle stå på hans sida, medan de alierade, Norge och Danmark m.fl. ville att vi skulle vara med dem. Men genom att vrida sig ur allas grepp om vår suverinitet, behöll vi vår självständighet. Ingen hade förmodligen tjänat på att vi valt sida. För att det skall vara balans måste de yttre och de inre krafterna kunna stå emot varandra. Det blir dock alltid en vridning av systemet för att det inte skall krascha. Se på jorden, se solen (astronomen Dunér mätte solens rotation runt sig själv). Vintergatan roterar också... vi ska ta upp denna rotation lite senare! Vi måste dock gå vidare...

Eko, facit, hur får man feed back i livet? Genom att gå i lära; att studera livet självt!

Min far fick verkligen lära sig vad det innebär att leva. Hans far blev utmotad från den gemensamma marknaden. Många av hans kamrater for till Amerika; svartlistade! Pappa hade fyra yngre bröder och en mor att försörja första åren när han jobbade. Han kom nog aldrig över det. Så var det för många familjer i hans generation; och dåliga bostäder. Men Sverige sålde malm till Tyskland; och tanks och kullager. Vi drogs aldrig in i det första och det andra världskriget. Hur mycket betydde inte det för vår gemensamma ekonomi. När vi 40-talister föddes upphörde kriget, och i vårt fädernesland stod ekonomin på topp; det klart att vi fick det bra. Dessutom ville föräldrarna inte berätta!

Miljonprogrammet för bostäder, och statliga lån att bygga eget för, gjorde att vi blev bortskämda. Men det märker man inte om man inte har någon att jämföra med. Det är den där jämförelsen som är kännbar för unga människor. Spelar ingen roll hur bra man har det! Har kompisarna nya intressanta prylar och inte Pelle; och är han därtill rödhårig och fräknig, då är det inte kul.

Men... kanske är det ett och annat som Pelle lärt sig, som de andra aldrig kommer att förstå. Att somliga har svaga anlag och blir sjuka på ett eller annat sätt, eller att man har förstått att livet inte är rättvis, särkilt om kulturen tillåter detta apspel, då kan man tappa lusten helt och hållet, och det kan man dö av. Det här är ett avsnitt i livet som vi har blundat för. Istället har läkarvården inriktat sig på att medicinera bort psykiska svagheter, det tjänar de etablerade samhällsmedborgarna på. När Svensson kommer efter, av olika själ, ger man honom piller, och blir han inte pigg då skrämmer man honom med ekonomiska medel. Därvid händer det alltför ofta att han, hans fru och hans barn blir lidande, inte bara Svensson själv, även nästa generation, och nästa intill tredje och fjärde led. Läs Röde Gustavs undersökning om 200 Stockholmsbarn...

Det händer också att somliga har en svag kropp, men ett starkt psyke som får dem att ilskna till, och gå framåt som en oxe pissar, som vår korpral sa åt oss rekryter i början. När ett helt folk blir behandlat så, av andra folk, händer det att man organiserar sig för att göra civilt motstånd. Ja somliga kan bli så less på livet att de dödar sig själva för att hämnas på andra. Psyket är ett område där vi har mycket att lära, om vi vill. Ska mänskligheten gå vidare, är det ett måste att vi sprider kunskap om sambandet mellan kropp och själ. (Tar vi upp längre fram).

På en runsten står det skrivet: - Ek (jag) som är född Holts, tillverkade stenen (stod i vår bok i litteraturhistoria).
Ek, betyder jag, och vem är jag? Jag är den jag är! Den som tar emot intryck från omgivningen dag efter dag, tålig som eken, Sparbankseken.
Om jag får ta emot för många törnar utifrån, kan det hända att jag blir sargad, skadad i kroppen eller i själen. Jag måste kunna leverera, som man säger idag; annars blir man utförsäkrad. Hur kan en civilicerad nation bete sig så mot sina medborgare; och varför förstår man inte att människor med sunt furnuft inte kan tåla det, varför en reaktion på ett eller annat sätt måste komma.

Vi i västländerna har kommit före länderna på andra sidan klotet. De har ännu inte skaffat sig ett utbildningsväsen som vi har, och därför kommer det att ta lång tid innan de får näsan ovanför vattenytan, såvida vi inte slutar upp med att hålla dem tillbaka.
Men... på grund av lägre arbetslöner får de så småningom möjligheter att konkurrera ut oss på marknaden; och då får vi igen. Och inte bara då. Nu växer deras organisationer som med våld vill straffa oss, vi som så länge använt deras barn som slavar. Vänta bara säger de, och de har Gud på sin sida...

Den som inte står på kungens sida i kampen för födan, han kan fantisera fram en kung, en president, och gör det också. På så sätt har folk i alla tider hyllat Jesus Kristus i de kristna länderna, eller Jehova hos judarna. Palestinierna hyllar Allah, alla starka krafter som är välvilliga mot dem. Det är inget hokus bokus!

Alla har vi mer eller mindre en medfödd förmåga att fantisera. Särskilt då vi är små. Se på barnens lekar! de behövde bara en vedklabb för att skapa en docka, och leka mamma pappa barn; bara för två generationer sedan. Idag har pojkarna krigsleksaker av plast som smattrar som automatvapen. Vad kommer det att bli för sammhälle den dagen de skall ta över; jag ryser!

Men ännu har vi chans att skapa ett uthålligt samhälle; om vi lyssnar till vår inre röst (morallagar; om vi har några inprogramerade). De vågrörelser och frekvenser som nu kan skickas ut över hela jordklotet kan utjämna ekonomierna, och solens direktstrålar kan ersätta kärnkraften (vilken är det farligaste vi har idag, på grund av att reaktionstiden är så lång; flera tusen år).

Ekologi kallar vi läran om samband. MoffaFridolin vill ägna resten av sin levnad åt ekosofin. Så länge han kan hålla ihop och hålla isär begreppen kommer han att skapa nya begrepp; och i sin MultiMediaSmedia i AkterKastellet vid foten av Korpberget kommer han att mana sina rumpnissar till ett steg bakåt och två framåt, vad han nu menar med det... gå in på ÖkneboHäradsteater och delta med dina egna gester!

http://KorpensVarning.blogspot.com.

Tack för ordet!

MVH/ Styrelsen för Häradsteatern/Fickteatern